Koka soppa på en spik?

Denna härliga tisdag har bjudit både på fint väder gnet jobb och svärmors kålsoppa. Just denna här första tisdagen i oktober månad brukar det av tradition vara höstmarknad på landet, men så icke i år på grund av ena och andra. Då bjuds det alltid på kålsoppa på marknadsplatsen istället får man koka egen soppa för hela slanten. Det funkar också. Som sagt nu har ju vårt samhälle öppnat upp allt mer igen, sedan kan man bara spekulera i ditten och datten?

Man kanske skulle gjort si eller så? Nu är det som det är och gilla läget, i annat fall får man bli eremit och flytta till skogen permanent. Det kanske inte är så jävla roligt i långa loppet därför att vi människor är ett flockdjur som vargarna, vi vill vara tillsammans kramas och hållas på. Så är det bara. Sedan finns det såklart asgamar som tycker om helt andra saker? Det får man kanske leva med.

Starkare än någonsin?

Idag är jag stark?

där jag sitter i någons park

på en soffa av murket trä som ligger i lä för nordanvinden

det blåser snålt bakom min spruckna rygg

smuttar på en stor stark

tittar på burken med förakt

inte ens du kan bryta ner mig?

för du ser mig sitta där och skratta i min ensamhet

med min halvfulla flaska

smuttar på ytterligare en stor stark

dom säger att jag är en parasit en jävla skit

för jag äter deras ris knaprar på dess bröd

de säger att jag är helt körd i botten

Pank och fågelfri den teorin köper jag

alla mina vänner går i terapi eller så ligger på kyrkogården

i en träfrack av falsk faner 

Idag är jag stark kanske starkare än någonsin

i morgon är förvisso en annan dag?

då kanske jag sitter där igen? 

I samma park på en soffa av murket trä

med slitna skor och med ett stort begär

dom säger att jag är en parasit en jävla skit

för att jag bor i en transit

de tror att jag är här på visit? 

Utan jobb utan tro med en mörknande framtid

som bär mot hädangången

utan bostad utan pengar fast med angenäma bekymmer

i tron på att jag är stark?

hamnar jag säkert där igen i någons park 

På en soffa av murket trä

med min halvfulla flaska

smuttar på ytterligare en stor stark.

När blickar längtar?

Alla har vi varit barn i början? Kanske inte alla en del har blivit tvungna att bli vuxna på en gång av en eller annan orsak? Det ser olika ut i olika familjer personligen så hade mina föräldrar alltid låtit mig fått vara det barn som jag förtjänade att vara. En sprudlande kreativ pojke som ibland byggde kossor av grankottar. Men även en som gick ett steg längre i evolutionen och överraskade alla och envar. Innerst inne har jag nog alltid varit en "ensamvarg" som har utforskat saker och ting på egen hand. Gått på upptäckarfärd genom ett nya och spännande landskap. Genom dom vuxnas problematik igenom kärlekens mysterium och allt det där. Försedd med hink och spade gillade jag att utforska gamla broars stenkonstruktioner. Byggde hemliga kojor i dom djupa skogarna. 

Där ingen förutom ekorrarna visste vart jag var eller vem jag är? På den vägen är jag fortfarande. Gillar idag att utforska mitt skrivande För att se hur långt det går. Oftast går det åt helvete. Men är fortfarande en medial sökare som inte accepterar hinder på min väg. Då frågar jag mig själv vad är det för hinder? Varför finns dom där hur tar man sig över eller förbi? Sådana frågor gäller fortfarande. Fast i andra termer och tankesätt. Egentligen, så är jag fortfarande den där sökande pojken med hink och spade. Som inte ger sig förrns han har funnit det han sökt. Då först kan båten gå i hamn och själen den kan mönstra av!

Unkenhetens pris?

Jag ett vrak ett maskätet träskal 

en mänsklig rotvälta med krav

en tomlös illusion med lösa boliner

ett livlöst 

bortkollrat kolli på vift

som på havets botten 

fightas med dom andra osympatiska sjöstjärnorna

chanslös och misslyckad 

vad vet jag?

ett vandrande väsen utan framtid 

utan perspektivet på vindrutan

på ett stormigt hav är kraschad hånad

flådd och skållad 

vad vet jag?

ett kölhalat kölsvin som skriker efter mamma

ett misslyckat får som changerat på ett vågigt hav

jag ett vrak ett maskätet träskal

en mänsklig biprodukt som halverat

till det minimala av min existens

som på havets botten 

konfronteras med oömma figuriner

som försatt sina chanser som kastat bort sina få ankare

slängt i sin sista livlina 

till dom som redan sitter fast i skiten

dräpt kaptenen om fören

dissekerat jungman om aktern

hängt upp hans tomma krås till skal

om masten sätt min arma själ ta sitt liv

till vilket pris som helst

jag ett vrak ett maskätet träskal

ett mänskligt schabrak utan ett fungerande chassi själ

som på havets botten 

trasslar in sig i dom förödande algerna

en nedåtgående trend utan större visioner

ett stycke tragedi komedik 

med ett innehåll utan handling utan poänger

på havets botten 

fiskar jag efter någonting som inte finns?

trasig frasig fransig fnoskig

vad vet jag?

I kanelbullarnas himmelrike?

Tänker inte nämna nåt om det där förbannade regnandet utan bara säger att det är helt åt helvete? Mer behöver man inte säga. I afton blir det ärtsoppa minus pannkakor dom tar vi en annan dag. Tonårsdottern är såld på nudlar och tomatsoppa så det får hon. Alla blir nöjda och belåtna. Dessutom har frugan bakat kanelbullar inför morgondagens kanelbullens dag.

Men jag tänker provsmaka ett par bullar till kvällskaffet hoppas bara man inte får nån brödkaveln i skallen. Har hört att den kan spricka som ett ägg vilket inte är så kul? Som traditionen är på jobbet så bjuds det på kanelbullar i morgon till alla och envar, som är ett uppskattat inslag i en förmodad grådaskig måndag.

På väg till bort från någonstans?

Känner mig som den där brödrosten som levererar brända kanter. I morgon kanske nån ställer om programmet? Eller ställer den på auto? Den där brödrostkänslan https://www.greelane.com/sv/humaniora/historia-och-kultur/history-of-your-toaster-4076981/har förföljt mig hela dagen. Känner mig som rostas mackor med äcklig sylt på. Ingen rolig känsla. I rabatten blängde den där lömska katten på mig. Jag visste vad den tänkte? Tro fan maran är från mars? Den ser ut som en åtminstone garanterat. Nästgårds tantens ohängda katt vid namn Skrållan lever säker på spädbarn? I annat fall resterna efter mänsklig föda? På väg till jobbet i fredags kom en sådan där hipp el skate snubbe farandes i hög fart. Tittandes rakt fram utan vidvinkel perspektiv.

En trötter en med kepsen bak och fram drickandes sockerbombad cola såg mest ut som värsta kriminella med skenet kan bedra? I ett krondike ligger ännu ett fyllo nonchalant utslängd som fulsopor.En pensionär rusar dock snabbt förbi och tittar på skrattmåsen som skiter den på ryggen. Gud straffar vissa direkt. Ett koppel ostyriga morgontidiga ungar skriker ut sin instängda frustration. Deras trötta morsor tuggar toy tuggummin är modellvarningar och låtsar om dom vore nån annanstans i bästa fall? En halvdan bil med passerat bäst före datum med mer rost än plåt blåser förbi med värsta farten. En cigg slängs ut ur vrak chassit det dunkar extrem musik som söndrar allt i dess väg. En tickande rullande bomb som drar förbi den apelgråa massan vid busshållplatsen.

Pippi grolls återhämtning?

I vårt område liksom större delen av staden. Har den enormt jobbigt nonchalanta fågelsorten fiskmås fullkomligt exploderat. Arten måste fan vara en negativ bieffekt av klimatförändringen? De förökar sig som kaniner i motvind. De verkar klona sig med automatik. Deras ständiga skrän deras ypperliga bajsförmåga är beundransvärd. Deras aggressivitet deras beteende över huvud taget har blivit ett prekärt problem eller en riksangelägenhet. En period då gick det åt hur mycket vin som helst för att stilla nerverna. När det var som värst var allt en jävla mardröm. Dom snor ens korv dom snor fan snart allt man äger dom lämnar inget åt slumpen? Börjar tro att dom har gått om nyckelpigan i IQ, det är skrämmande om nåt? Har liksom sopråttan blivit till ett jobbigt skadedjur alla kategorier.

Minns i min pura ungdom gråsparvarna som morfar kallade för luftens råttor. Då fanns dessa fåglar i stort överflöd. Tills dom plötsligt en dag nästan försvann från himlens yta. Inte förrns nu börjar arten med sin återhämtning igen. Efter att ha i stort sätt snudd på varit utplånad från jordens yta. Inte bara fiskmåsarna är skitjobbiga utan även kajorna skatorna duvorna och fan och hans moster. Under dagen när jag grottade ned mig i gammal bitterhet började regnet igen efter ett par timmars uppehåll. Som fan ökar mest hela tiden. Tack våran skapare för regnets helande kraft? Det finns säkert nån i vårt avlånga land som tycker regn som kommer ofta är guld värd?

Det ärofyllda slutet?

Sommarens sista fina lyster försvinner den liksom självdör. Istället börjar träden på att ändra karaktär emot våran vilja men ändå är det naturens gång. Den livgivande klorofyllen börjar att avta det gröna blir pastellrött färgat inferno. Alltså ingen återvändo nånstans? Brittsommarens tid är här för en period framåt. Med klara fina höstfärger hög luft och påpälsade damer. Den här sommaren har verkligen innehållit allt. Åtminstone ur min primitiva resesynpunkt. Det övriga har också varit den sämsta i mannaminne. Man har fått anpassa sig efter situationen hur jävligt det än har varit. Det verkligen suger skit. Det som man först trodde var blott övergående blev istället en bestående global pandemi. Sju jävla resor värre än vad vi först befarade. Som inte är över ens på överskådlig tid. Smittan kommer bara att vandra runt i många herrans år till. I stället så har folk byggt för glatta livet. Tagit sina surt sparade respengar. 

För att bygga pooler uterum in och utglasade verandor bastu hit och dit byggt ut byggt in och gud vet vad? Den skapande kreativiteten har nog varit ett klart bestående signum. För detta nådens år 2021. Personligen så har jag inte byggt ett skit. Inte ens ett litet skakigt korthus inte skapat någonting som inte ens är värt att hänga upp i julgranen. Kort sagt så har jag inte åstadkommit ett ända dugg. Som har gagnat eller förändrat den nuvarande världsbilden. En liten katastrof i ett fjuttigt vattenglas. Dock inte allvarligare än så. Det kunde absolut vara betydligt värre än så. Allt kunde fallera och fullständigt barka åt helvete. Man håller sig flytande på marginalens vassa kant så länge det bär?

Många droppar blir det?

Det här osannolika vädret vägrar att upphöra det fortsätter i olika varierande inslag. Herregud hur många droppar finns det inte? Hur som helst skjutsade frugan ut tonårsdottern med sina ridpolare till stallet, för ännu ett pass på hästgården. Naturligtvis är det inga som helst problem för henne, eftersom hon tänker allt med häst i stort sätt varje ledig sekund under dygnet. Kom ihåg själv när jag fast i min gilla bubbla då var det svårt att nå mig?

Totalt sätt tror jag att det blir en filharmonisk dag idag, med lika delar shl hockey god mat och dryck. Det gäller att njuta så länge man ligger på topp, rätt som det är kan man dala eller fritt fall som börserna. Kontentan av det hela blir att njuta av dagen som är för morgondagen vet man inget om?

Där inga mellanting finns?

På landet bor korna bland annat 

min fru mina barn och så jag

en brokig samling människor djur

tuppen den gal som en knäpp mistlur

den har fått spel mer än nog

allt det andra känns bara bra?

där inga mellanting finns?

i stan bär nissarna kostym

nöden den har liksom ingen lag

en del går omkring med Björn Borg

dom skräder med orden

familjelyckan finns gömd

                         även glömd i Börje Salmings kalsong

medan hästarna dom gnäggiga betar tryggt på ängarna

kommer avelssvinen hem från krogens runda

galten den är stupfull som en vingklippt alika

medans stackars so suckar förtvivlat

i hopp om empati?

kultingarna rymmer hemifrån

bortifrån alltet

hönsen kacklar till

medans moralens hörn vacklar

i skymningens kalla sken

ligger samvetet plakat den jäser på gödselstacken i godan ro

som om dagen bara börjat okej?