Dikt från roten. Di.10: När lyckan hittar hem.

När mörkret faller över livets stig,

och hjärtat glömmer hur man känner sig fri, finns hoppet kvar, en stilla låga, som viskar att livet har mer att våga.

En kärlek trogen genom storm och vind, som aldrig släpper en älskad hand. Som stannar kvar när vägen känns svår, och läker de sår som tiden lämnar kvar.

För även när tårarna skymmer vår blick, kan lyckan återvända, så mjuk och försiktig. Den växer i skratt, i närhet och ro, i löften som hålls och i kärlekens bo.

Och plötsligt en dag känns himlen så klar, man finner tillbaka till allt man en gång var. Med hjärtat mer moget, med blicken mot ljus, blir kärleken åter ett tryggt litet hus.

Så håll fast vid hoppet, låt kärleken bestå, för även efter vintern kan rosorna slå. När två hjärtan är trogna och vägrar ge opp, kan lyckan bli starkare än någonsin förr.

Dikt från roten. Di.9: Där våra vägar snubblar.

Jag bar på ord jag aldrig sa,

på samvetskval som vägrade dra. Du log mot mig, jag såg åt sidan, och förlorade dig ännu en gång i tiden.

Vår kärlek var dömd från första stund, ett vackert misstag, en sluten mun. Vi dansade nära på bräcklig mark, med hjärtan som brann och blickar så starka.

Jag snubblade fram genom nattens dramatik, med tårar, försoning och bitter ironi. Du dök upp igen där jag minst kunde tro, bland främlingars skratt och en stad utan ro.

Ett oväntat möte, en darrande hand, och plötsligt försvann hela världens förstånd. Var det ett tecken, en chans eller slut? En dörr som stod öppen, en väg som tog slut?

Så jag går genom livet med hjärtat på glänt, med allt som blev fel och allt som har hänt. För kanske är kärlek, hur hopplös den än är, att mötas på nytt — när man minst anar det där.

Dikt från roten. Di.8: Mellan tvivel och begär.

 Jag går på vägar jag själv har valt,

med hjärtat som kompass, men riktningen sval. Jag söker det rätta, men lockas av fel, och gömmer min ånger bakom ett spel.

Jag har sagt ord jag önskar osagda, fattat beslut som fått drömmar att falna. För ibland är det lätt att följa sitt begär, än att möta sanningen om vem man är.

Jag tvivlar på valen som formar mitt liv, på kärlekens löften, på hjärtats motiv. För vad är väl rätt när längtan tar över, när själen vill fly men kroppen behöver?

Jag åtrår en kärlek som brinner och bär, som ser mina brister och ändå är här. En kärlek som stannar när fasader faller, som hör mina tystnader, känner mina fall.

Så vandrar jag vidare, med felsteg och hopp, med drömmar som sjunker och längtan som trots. Jag kan inte ändra de val som jag gjort, men kanske kan kärlek göra vägen mindre svår.

För jag är bara människa, vilsen ibland, med tvivel i hjärtat och framtiden i min hand. Och kanske är modet, när allt kommer till, att våga välja det hjärtat verkligen vill.

Dikt från roten. Di.7 : En längtans hem.

 

1. Jag väntar där tiden står still, med hjärtat fullt av allt jag vill. I tystnaden hör jag drömmar slå, som vingar som längtar att lyfta och nå.

   Jag bär en längtan jag knappt kan förstå, en stilla kraft som vägrar att gå. Den viskar om något jag ännu ej ser, om dörrar som öppnas, om allt som kan ske.

   Ibland känns vägen så lång och kall, som om mina drömmar försvunnit i nattens fall. Men djupt inom mig finns en låga kvar, en glöd som minns allt jag någonsin var.

   Jag väntar, men väntan är inte tom, den formar mitt hjärta, gör själen om. För under min stillhet, där ingen ser, växer en styrka som sakta blir mer.

   Och kanske är längtan en del av mitt liv, en osynlig kraft, mitt innersta driv. Jag bär den med varsamhet, låter den gro, för någonstans inom mig vet jag ändå:

   Att även när mörkret tycks hålla mig kvar, finns elden jag burit, finns allt jag har. Jag väntar med hopp, jag längtar med glöd, och känner hur livet pulserar i mitt bröst.

2. 
   
   
   

3.