Dikt från roten. Di.15: Där hjärtat finner hem.

 

1. Jag längtar efter det äkta, det som stannar kvar, efter människor som ser mig för den jag verkligen är. Där jag får vara skör, där inget måste döljas, där ord blir till en trygghet och själar sakta möts.

   Jag söker vänskap som inte bleknar med tiden, som håller min hand även när livet känns svårt. Någon som hör tystnaden bakom mina ord, som förstår det jag känner utan att jag måste förklara allt.

   För mig är sann vänskap mer än vackra löften, det är närvaro, ärlighet och hjärtan som består. Det är att få vara människa, med både ljus och skuggor, och ändå känna värmen från någon som förstår.

   Ibland bär jag en längtan så djup inom mig, efter relationer där jag slipper känna mig ensam. Där jag får ge av mitt hjärta och också bli mött, där närhet inte är en dröm utan något som är äkta.

   Jag vill inte ha det perfekta, bara det som är sant, en vänskap som får växa, varsamt och fritt. Någon som väljer mig, inte bara när allt är enkelt, utan också när livet känns tungt och jag tappat bort mig själv.

   För innerst inne längtar jag efter något bestående, en plats i någons hjärta där jag får vara jag. Där tillit får slå rot och kärleken får andas, där jag känner mig hemma, inte bara för en dag.

   Och kanske är det just det jag söker genom livet, inte många människor, utan några få som förstår. För när själar möts på riktigt, utan masker eller krav, blir vänskap något vackert — något som består.

2. 
   
   
   

Handplockade funderingar etthundrafemtiofem: En del av höstens härligheter.

Precis kommit hem efter en skapligt lång promenad med jycken Dino i ett underbart höstväder där solen verkligen lyser med sin närvaro mängder med folk går man ur huse och promenerar med eller utan jyckar, himlen är klarblå luften är hög och klar träden vars färgsprakande löv vajar svagt för vindens melodi. I afton tänker jag grilla fläskkotletter medans frugan fixar iordning en riktig potatisgratäng med en rejäl dos av vitlök, för imorgon söndag tänker vi plocka ihop det resterande av våra vintermöbler ställa dom i en fyrkant och slå en presenning om som ett litet inslaget paket som öppnas igen lagom till vårens första fågelkvitter.

Idag uppmärksammar vi den internationella dagen för utrotande av fattigdom som instiftades av FN för att öka medvetenheten om fattigdom och social utsatthet världen över. Dagen har sitt ursprung i de manifestationer som organiserades av den franska prästen Joseph Wresinski, vars arbete med utsatta familjer i Frankrike ledde till en global rörelse mot extrem fattigdom. Var jag förstår har inte den globala fattigdomen minskat utan istället ökat vilket kan bero på att befolkningen ökar dramatiskt klassklyftorna är större än någonsin och utslagningen värre än värst. Man måste hela tiden komma på flera alternativa sätt att skapa mat på så sätt har man en rimlig chans att hindra fattigdomen och kanske få den i en positiv balans? Ett enormt svårhanterat problem där många länders kloka och humanitära huvuden måste för mänsklighetens skull börja sammarbeta och se problemet i vitögat.

Mina enda krämpor för närvarande är att jag har en jobbig ischias känning som gör att jag är temporärt ur spel vilket gör att jag problem med att både sitta normalt och gå långa sträckor, men envis som jag är trots smärtan så kämpar jag mig igenom dagarna som smultronen på stråt en process som jag vet får ta den tid det tar men det kommer en dag då besväret är borta och jag kan röra mig klanderfritt igen.

Dikt från roten. Di.14: Där vågorna aldrig stillnar.

 Vi seglar på ett hav av löften,

där vänskap växer, stark och skör. Vi delar skratt och hemligheter, men döljer ord som ingen hör.

Bakom leenden finns intriger, viskningar som vinden bär. En blick kan så ett frö av tvivel, där tillit nyss var allt vi höll kär.

Konflikter stormar, hjärtan brister, och stolthet blir ett vasst försvar. Vi tappar bort varann i dimman, glömmer allt det fina som vi har.

Men under ytan glöder kärlek, som vågor slår mot klippans kant. Den rasar vilt, den drar oss närmare, trots svek och löften som försvann.

För vänskap är ett hav i rörelse, ibland så lugnt, ibland i brand. Och kärlek, den kan trotsa stormen, om hjärtan möts och finner land.

Så låt oss våga stå i ovädret, med ärlighet som enda segel kvar. För även när de högsta vågor faller, finns band som håller — år för år.

Dikt från roten. Di.13: Bakom varje ord.

Jag gav dig mitt hjärta, jag gav dig min själ,

jag trodde att kärlek kunde göra allt väl. Du viskade löften om evig romans, men lämnade mig ensam med hoppet någonstans.

Jag undrar ibland vad kärleken är, varför den gör ont när man håller någon kär. Jag gömmer min sorg bakom skratt och ett leende, men inom mig finns minnen av allt som var skeende.

Jag litade på orden du sa till mig då, på drömmarna tillsammans som vi skulle få. Men löften blev lögner, och tårarna föll, jag kämpade för oss medan du släppte ditt håll.

Jag bär på hemligheter som ingen kan se, på frågor i mörkret och allt jag vill ge. För även när hjärtat har spruckit itu, finns en del av mig kvar som fortfarande tror på du.

Kanske är kärlek att våga bli sårad, att stå kvar i stormen när själen är fångad. Men jag måste lära mig att också välja mig, att släppa det som skadar och hitta min egen väg.

För bakom varje tår finns en styrka jag får, och bakom varje vinter väntar en vår. Jag kanske har förlorat det jag trodde var vi, men jag ska hitta tillbaka till den jag vill bli.