Dikt från roten. Di.18: Om den osannolika drömmen.

 Det fanns en dröm så stor, så svår att förstå,

en viskning i hjärtat som vägrade gå. En längtan så djup, bortom tid och förnuft, en kärlek som svävade högt över allt.

Jag bar på visioner som ingen kunde se, på framtider skapade av allt jag ville ge. Jag trodde på under, på det ingen förstod, på att kärleken kunde ge drömmarna mod.

Och så kom du, som en stjärna ur natt, som svaret på frågor jag aldrig ens sagt. Du blev det osannolika som plötsligt blev sant, det hjärtat förstod men som världen fann märkligt ibland.

Alla visioner, all längtan jag bar, alla de drömmar jag gömt inom mig kvar, fick plötsligt en mening, fick färg och fick liv, när kärleken skrev om mitt hjärtas motiv.

För vem kunde ana, vem kunde förstå, att det omöjliga en dag skulle nå från drömmarnas värld till verklighetens land, och förena två hjärtan, hand i hand?

Det var inte en saga, inte en flykt från det svåra, utan modet att tro när tvivlen var nära. Att våga se ljuset där andra såg slut, att följa sitt hjärta när vägen var brant och lut.

Dikt från roten. Di.17: Att vänta sig fördärvad.

Det är något med väntan.

Den lägger sig i kroppen som gammalt kaffe i en kopp man glömt på diskbänken.

Man väntar på ett samtal, ett tecken, en människa som kanske tänker på en men förmodligen har fullt upp med att leva sitt liv utan att inkludera en själv.

Och klockan går. Den gör alltid det. Som om den hade något bättre för sig än att stå här och bevittna eländet.

Kärleken, denna märkliga institution, där den ena bygger luftslott och den andra inte ens svarar på ett vanligt sms.

Man försöker vara vuxen. Dricker sitt begär, betalar sina räkningar, säger att allting ordnar sig.

Men inuti sitter en liten jävel och stirrar på telefonen som om världsfreden vore beroende av tre små prickar som aldrig dyker upp.

Hopplösheten är för övrigt en ganska trogen följeslagare. Den kommer inte med blommor, den lovar ingenting, den bara sätter sig bredvid en i soffan och frågar om man har något starkare.

Och man tänker på alla dessa människor man nästan fick, nästan älskade, nästan delade ett liv med.

Dikt från roten. Di.16: Mellan hållplatser.

 

1. Jag bär min smärta bakom bleka leenden, där ingen ser hur mörkret bor i mig. Jag går vilse bland gamla minnen, på vägar som aldrig leder hem till dig.

   Jag väntar vid avlägsna hållplatser, där vinden viskar allt jag försökt glömma. Varje buss tar mig längre bort från oss, men ändå kan jag inte sluta drömma.

   Jag litade på ord som blev till svek, på händer som en gång höll mig nära. Nu bär jag tystnaden som en hemlighet, och undrar varför kärlek måste lära mig att förlora det jag höll så kärt, att le när hela själen känns så skör.

   Jag möter världen med ett ansikte av lugn, men bakom mina ögon faller regn. Och fast jag lärt mig gå med hjärtat tungt, finns spår av dig i varje gatlyktssken.

   Kanske når jag en dag en hållplats där jag inte längre väntar på ditt namn. Där smärtan sakta släpper taget om mig, och jag får vila i min egen famn.

   Men tills dess går jag genom bleka dagar, med tusen ord som aldrig hittar ut. Jag bär mitt svek, min längtan och min sorg — och hoppas att det gör mindre ont till slut.

2.