Dikt från roten. Di.12: När allt faller på plats.

 

1. Jag drömmer om en lycka som nästan inte går att nå, om solvarma dagar och platser jag ännu inte hunnit förstå. Om äventyr som väntar där vägarna tar slut, om stunder jag vill stanna i, där tiden aldrig rinner ut.

   Jag vill känna vinden mot mitt ansikte, låta hjärtat leda mig mot det okända. Samla minnen av skratt och gyllene kvällar, och leva för känslan som friheten framkallar.

   Ibland känns lyckan så nära, men ändå så långt bort, som en dröm jag håller varsamt, något skört och något stort. Jag söker inte perfektion, bara känslan av att förstå, att allt jag burit inom mig till slut kan falla på sin plats ändå.

   Att hitta hem i mig själv, i livet och i nuet, att känna lugnet landa efter allt jag en gång tvivlat på. Och kanske är lyckan inte något jag måste hinna finna, utan alla små ögonblick jag låter hjärtat vinna.

   Så jag fortsätter att drömma, att våga och att se, att livet har så mycket mer än det jag redan vet. För någonstans bland solvarma äventyr och dagar som blir mina, finns kanske den där lyckan jag trodde var ouppnåeliga drömmar.

2. 
   
   
   

Dikt från roten. Di.11: Genom livets vägar.

 

1. Jag vandrar på vägar jag aldrig har valt, där livet har prövat mig, lärt mig och malt. Jag har gått vilse i drömmar och tro, men funnit min styrka där tvivlen fick bo.

   Jag har tagit omvägar, snubblat ibland, och sökt efter svar i en främmande land. Men varje steg har gett mig en lärdom att bära, att livet blir rikare av dem jag får lära.

   Kärleken hittar ibland sina genvägar, den öppnar en dörr när hjärtat tvekar. Den värmer min själ när världen känns kall, och fångar mig mjukt när jag riskerar ett fall.

   Jag har vänner som lyssnar, som stannar kvar, som ger mig sin omtanke utan krav på svar. Deras sympati blir ett ljus i min natt, en trygghet, en värme, ett innerligt skratt.

   Så går jag min väg, med hopp i mitt bröst, med kärlekens värme och vänskapens tröst. För även om livet tar krokiga steg, kan hjärtat hitta hem på en slingrande väg.

2. 
   
   
   

Dikt från roten. Di.10: När lyckan hittar hem.

När mörkret faller över livets stig,

och hjärtat glömmer hur man känner sig fri, finns hoppet kvar, en stilla låga, som viskar att livet har mer att våga.

En kärlek trogen genom storm och vind, som aldrig släpper en älskad hand. Som stannar kvar när vägen känns svår, och läker de sår som tiden lämnar kvar.

För även när tårarna skymmer vår blick, kan lyckan återvända, så mjuk och försiktig. Den växer i skratt, i närhet och ro, i löften som hålls och i kärlekens bo.

Och plötsligt en dag känns himlen så klar, man finner tillbaka till allt man en gång var. Med hjärtat mer moget, med blicken mot ljus, blir kärleken åter ett tryggt litet hus.

Så håll fast vid hoppet, låt kärleken bestå, för även efter vintern kan rosorna slå. När två hjärtan är trogna och vägrar ge opp, kan lyckan bli starkare än någonsin förr.

Dikt från roten. Di.9: Där våra vägar snubblar.

Jag bar på ord jag aldrig sa,

på samvetskval som vägrade dra. Du log mot mig, jag såg åt sidan, och förlorade dig ännu en gång i tiden.

Vår kärlek var dömd från första stund, ett vackert misstag, en sluten mun. Vi dansade nära på bräcklig mark, med hjärtan som brann och blickar så starka.

Jag snubblade fram genom nattens dramatik, med tårar, försoning och bitter ironi. Du dök upp igen där jag minst kunde tro, bland främlingars skratt och en stad utan ro.

Ett oväntat möte, en darrande hand, och plötsligt försvann hela världens förstånd. Var det ett tecken, en chans eller slut? En dörr som stod öppen, en väg som tog slut?

Så jag går genom livet med hjärtat på glänt, med allt som blev fel och allt som har hänt. För kanske är kärlek, hur hopplös den än är, att mötas på nytt — när man minst anar det där.