Tomas Rolfhzon Ekman

27 februari 2021

Ett mello, med kall underton?

Våren, är här på riktigt. Varmt, och skönt. Fast med, en sorts kall underton. Som bara ligger där, och trycker på? Fast det är, den så kallade meteologiska våren. Så är det, fan bara februari? Herregud, än dröjer det. Först, skall det komma ned. Ett par, riktigt blöta återfall. Minst 3? Efter det, kan man börja hoppas. I afton, blev det rökt fläskfilé med potatisgratäng. En klassisk rätt, ett säkert kort. Snart är det mello. Men bara, för att min familj kräver det? Är man gift, har man få val? Ett är att, kolla på mellot? Bara för, husfridens skull.



25 februari 2021

En torsdag, med nice inslag?

Denna här, torsdagen har man bara. Blåst bort, fly away liksom. Trots, 12 plusgrader i morse. Så trodde man, att fan våren var här? Vilken, den verkade vara. Ingen snö, så långt ögat når. Vilket är hur, nice för mig som helst. Inga halkolyckor. Ingen överbelastning, på frakturenheten. Inget som, äventyrar den folkliga hälsan. Inga corona ansamlingar, av skidnördar. Inga pastell färgade jeppar, som likt strandraggare. Är tvivelaktiga jönsar, i ett osäkert paradis.



24 februari 2021

Om spekulationer, och cirkulationer?

Säga, vad man vill om presskonferenser. Men dom, leder inte till något? Bara till, ytterligare frågetecken? Och spekulationer. Undrar vad, regeringen är rädd för? Jag tror, att det är Herr Tegnell med kompani som regerar i detta land. Dom olika mutationerna, cirkulerar vilt i detta land. Den tredje vågen. Är här, vilken tid som helst? Hur förhåller vi oss, till den då? Tusen frågor, men få svar? Hur som helst, blir det som det blir? Just nu, är hela den här cirkulationen. Ett enda stort råttbo.



Denna onsdag finns?

Denna onsdag. Börjar, eventuellt våren titta fram? Eventuellt, sa jag! 6 till 7 plusgrader. Schyssta förhållanden. Ganska blåsigt periodvist. Fast med, en smäktande vind. Idealiska förhållanden. Ingen snö, ingen is. Inga benbrott. Frakturenheten avlastas. Detta är, såklart framsidan? Det finns såklart, en baksida också. Fast man har restriktioner. Så väljer ändå, folk att resa iväg? Kanske tror folk, att gräset är grönare på andra sidan? Komma ned till, en nedstänkt social närvaro. Känns, som ingen hit? Annars, är den här onsdagen. Som vilken, onsdag som helst?



23 februari 2021

Whos Future?

Apropå, framtiden? Så finns den, väl förankrad i. Någonstans i min innersta byrålåda? I vilken, förtäljer inte historien? Kanske, bortom tid och rum? Troligtvis bortom, sans och förnuft? I ett väl, förpackat konvolut. Däri, står det att läsa om? Vad framtiden, har i sitt sköte? Då är upp, till var och en? Att ta del, utav den spektakulära sanningen?



22 februari 2021

Ytterligare en måndag?

Denna måndag. Går helt i, rehabiliteringens tema. Med vardagliga promenader. Eventuella, sjukgymnast punktinsatser. Hur som helst, på rätt väg är det. Utanför, känns vädret? Tja, som en sen höstdag? Alternativt, en tidig vårdag. Dimman, ligger som ett vått täcke. Över hela härligheten. Ett par 3 plusgrader. Gör att vårkänslorna aktiveras. I mitt nuvarande läge. Lägger jag, större delen av mitt fokus. På just, att komma ut på banan igen. Snart är vi där, sanna mina ord.



20 februari 2021

Den grötliknande, snön härskar?

Man vaknar upp, till en skön lördag. Inom citationstecken? Med färdigbredda, all inklusive mackor. Så jävla, mumsiga. En krampad krystad, promenad med jycken. Min lårskada dock, hänger i. Troligtvis, blir det sjukgymnastik under nästa vecka? I bästa fall ja? Enligt frugan, som är den allvetande? I den bästa, av världar? Kan jag glömma, allt vad sjukgymnastik är för något? Hoppas, det inte blir så? Förövrigt, har vi 3 plusgrader hemmavid. Snön börjar smälta, allt blir till ogästvänlig gröt? Herregud, vad jag hatar gröt. Då, liksom nu. Men även alla, dagar i veckan.



18 februari 2021

När kaktusskötarna, får bestämma?

Peppar upp mig, inför mitt. Sjukgymnastbesök, i morgon. Jag har dåliga vibbar, inför det besöket? Min fru, har bara dåliga erfarenheter av dessa. Tydligen, kan man ställa diagnoser genom mobilen. När man berättar, om sina besvär. Man behöver, inte ses? Herregud, vart är vi på väg? Ett läkar dolt samhälle? I regel, klämmer dom inte ens på benet? Vad fyller, dom då för funktion? Kanske, vattna kaktusarna. På kontoret, en gång i månaden? Nu skall det bli, spännande i morgon? Jag vill, att den här sjukgymnasten skall överraska mig? Det är väl, inte för mycket begärt? Jag vill ha, valuta för min patientavgift. Herregud, det kan man väl begära utav sjukvården?



17 februari 2021

Livet på halv stång?

Livet, kanske inte alltid är en fest? Vilket, man kanske ibland önskar? Det borde, vara så? Ändå passerar, dagarna revy. Omärkt förbi. Vi blir äldre? En del, utav oss åtminstone? Andra formaliseras, i sin tidsbubbla. Forever! I unga år, var livet en fest. Herregud, varje dag var en happening. Flaggan i topp, för det mesta Men ibland. Gick vimpeln ned, på halv stång. Då blev, det sorg i kapärnaum. Men så, var livet då. Även idag. Ibland, önskar jag. Att man klev in, i sin tidsmaskin. Vred tiden tillbaks. För att justera, vissa händelser. Vissa saker, borde aldrig ha hänt? Vissa, saker borde ha hänt. På nåt sätt. Jämnar allt, ändå ut sig. Till ett stabilt, status quo läge.



Snart, är det ingen återvändo?

Sverige, håller på att förbereda sig. Steg för steg. För en, total lookdown. Det är bara, en tidsfråga? Sportlovs veckorna, blir den avgörande faktorn. Visar det sig, att smittspridningen ökar dramatiskt. Under dom veckorna. Då är, en svensk lookdown ett faktum. Som man bäddar, får man ligga? Är en, gammal sanning. Åter igen, så undrar jag hur folk är funtade? När dom ger, sig av. Till proppfulla, vinterplatser. För att ha, vintersports aktiviteter. Det finns, inte alls på min världskarta. Vissa av oss, tror fortfarande. På att, den här pandemin. Inte skall, drabba dom. En sorts naivitet, som är förödande. Är folk, så himla desperata. Att dom frivilligt? Utsätter, både sig själva och andra för livsfara. Tja, alla är vi olika? Så kommer, vi alltid att vara.



Få del, utav glädjedödarens prognoser?

Känner mig, för övrigt. Ganska så, priviligierad. Mina problem, är inte större. Än att man, kan lösa dom. Det kan, gå fort? Alternativt, långsamt? Det beror, helt och hållet på läkningsprocessen? Hur som helst, kan jag såklart inte jobba. Då jag, är 100 %, beroende av friska snabba ben. Upp och ned, i trappor. Och så vidare. Herregud, det finns dom. Som har det, långt mycket värre? Än vad, jag har. På så sätt, är jag ytterst priviligierad. Nog om detta! Idag, har vi bara några få minusgrader. För första, gången på länge. Men mer snö, väntas in. Allt enligt, glädjedödarnas prognoser. Svenska regeringen, håller på att stänga ned vårt samhälle. Enheter, för enheter slås igen. Bara det absolut, nödvändigaste hölls öppna. Problem blir, det där sportlovets inverkan? På den, slutgiltiga svenska lookdownen.



När alla bitar, faller på plats?

Tja, en gång för alla! Jag fick en tid, hos en sjukgymnast på fredag. Den personen, skall undersöka mig. Om jag, överhuvudtaget skall gå till en läkare? Bedömer, den där sjukgymnasten. Att så är fallet? Då är det, på det viset? Så går det till. Vi får se? Tar en dag, i sänder. Det blir bäst så. Har efter mycket möda, och stort besvär. Släpat omkring, både mig och jycken. På den, traditionella morgonpromenaden. Där både, ettan och tvåan avklarades. Vilket ger, ett visst lugn? Nu faller alla, bitar på plats. Och dagen, kan börja utveckla sig. Precis, som jag vill ha den. Just för tillfälligt, kan jag inte göra? Mycket mera än, att vila mig? Att avlasta, mitt friska ben. Som får ta, alla smällarna. Herregud, om ett par dagar? Är jag tillbaks, till mitt gamla friska jag igen.



16 februari 2021

En fettisdag, utan större moral?

Min tisdag, börjar närma sig slutet? Blott, en obestämd tidsrymd kvar? Mellan tummen, och pekfingret. Mellan den perioden, kan det mesta hända? Eller inte ske? Man kan dö? Man kan, leva upp? Man kan bli, pånyttfödd? Skiljas, giftas bort? Bli sjuk, bli frisk? Whatever? Som sagt, vet man inte ett spår? Om vad, ens framtid. Har i sitt sköte? Ärligt talat, vill vi veta det? Kanske, kanske inte? Hade lovat, mig själv? Att inte, äta någon semla. Denna fettisdag? I stället, så åt jag två? Vilket bekräftar, att min moral. Är långt, under vattenlinjen. Faktiskt, så jävla bottenlågt.



Som en, självspelande vaktmästare?

Som vaktmästare. Känns det som, om man alltid är i händelsernas epicentrum? En stundtals, mäktig känsla. Man rycker, i lite trådar? Lite där, lite här? Sedan får man se, vems trådar det är? Oftast, vet man det? Men ibland, rycker man i överraskningarnas trådar? Då kan, allt hända? Allt, mellan himmel och jord. Även allt, däremellan fågel. Fisk, och mittemellan. Om man, ser min yrkesroll. På ett högre plan, än så? Då är man som pilot, på en rymdfärja. Som har, kopplat in autopilot. Som ett, självspelande piano. Gör den sina, uppdrag till ljuv musik. Som en ständigt, spelande schlager. Som nöts, om och om igen. Ungefär så, ser jag på mitt uppdrag. Som en modern ninja, i verkligheten. Typ så!



Om profeter och dylikt?

Det kanske, är så att. Man inte blir, profet i sitt hemland? Åtminstone, inte på den här sidan? Men skam, den som ger sig. Trägen vinner, är en sann måttstock. Hur som helst, går jag runt. Med min jycke, låtsar som om det regnar? Fast det, gör det ju inte. Min dotter, har nyligen opererats i munnen? Vilket, inte är så himla skojigt. Hon, är lik sin fader på den fronten. Det blåser aldrig , för hårt på toppen. Man viker inte, en tum på den avdelningen. Den ståndaktiga soldaten. Står cementerat kvar, på sin plats. Kvällen, börjar närma sig. I min region. Vilket påverkar, även mig. Att kura ned, sig i soffan. Och invänta kvällens shl match.




Clownen, i kungariket Ekman!

Känns konstigt? Att vara hemma, från jobbet. Man är ju, liksom inte van. Man har varken, feber, corona, harpest eller dylikt. Det enda, som man har. Är en satans, värk i benet. Sånt, räknas kanske också? Hur som helst. Är det, som räknas för mig. Hälsan, går före allting annat. Har precis, varit ute med jycken. Ett sorts, mandomsprov? På sätt, och vis. Det ena benet, släpar det andra framför sig? Det måste, ha sätt lustigt ut? Man kände sig, som värsta clownen? Alltid, roar det någon? Nu har jag gjort, min plikt. I kungariket Ekman? Nu får, alertare individer ta över. Återstoden, utav dagen.



En 60 plussares resa!

Mitt liv, som 60 plussare? Tja, det är som en naturlig fortsättning. På mitt, liv innan. En ständig resa, som inte slutar. Förrns det, definitivt slutar? På riktigt. Vilket det, gör en dag. Oavsett, om vi gillar det eller ej? I mitt fall, ett ständigt sökande. På vad, det nu är? Kan i princip, vara vad som helt? Om minst 5 år, i bästa fall? Plus, minus noll? Om jag , lever då? Det vete fåglarna? Går jag in i, nästa steg i livs processen. Ett steg, som kallas för pensionering. Ett sorts tillstånd. Som kan vara ett, vakuum mellan tidigare jobb. Samt livet efter? En plats, där man försöker. Hitta sin, egna position. Som nu kommer att, gälla tills vidare? Vissa, kanske aldrig hittar den?



Doktor Mages ordination?

Den svenska byråkratin, är fantastisk? Ett känt faktum, sedan urminnes tider. Det grundar, jag på när. Min bensmärta, kunde inte tas emot. Förrns tidigast fredag? Yippee yeah? Eller hur? Ingen sjukgymnast, kan undersöka mitt ben? På sjukt länge? Åka till akuten, är ingen idé? Dom tar, knappast emot. För en så obetydlig grej, som mitt symtom. Det har hänt, att man har suttit på akuten. I 9 timmar, utan mat och vatten. Bara för att, få träffa en läkare. Under fem minuter. Som har mage, till att ordinera. Endast, alvedon och vila. Hur sjukt, är inte det? Över lag, så är den svenska sjukvården. Bara så, himla fantastisk. Inget snack, om den saken. Men ibland, kommer mitt onda ben. I kläm, mellan två stolar?



En grym semmeldag?

Fettisdagen? Ok! En grym semmeldag? Eller ett, osannolikt frossande? Tja, för egen del. Tänker jag lugnt, smälla i mig minst 1 semla? Eventuellt, lär det bli rester kvar. När övriga, familjen är klara med sina. Mitt benbesvär, ligger fortfarande. På en nivå, som känns ytterst besvärande. Till och med, vädret. Ligger, på en ytterst besvärande nivå. Om man nu skall, ge sig på. Att måla upp, min omgivning. Skulle jag lätt, måla den. I minst, 50 nyanser av grått. Annars, väntar jag på ett läkarbesök. Alternativt, en ortoped eller sjukgymnast? Det får bära, eller brista?



Fettisdagen, med förhinder?

Vaknar upp, till en fortsatt smärtfylld dag. För övrig, en dag. Som även, kallas för Fettisdagen. En dag, där semlan står i centrum. Som en symbol, för frosseriet. Under dagen, skall jag även besöka. En ortoped, alternativt en sjukgymnast? Som får, berätta mera? Vad det är, som jag har råkat ut för? I dagsläget, har jag stora problem. Med att ta mig, från punkt A till punkt B. Vädret håller sig, på rätt sida om minus 10 sträcket. Ett lättare snöfall, har täckt våran miljö under natten. Vilket i sammanhanget, kan tyckas helt onödigt?



15 februari 2021

Att vara B, i alfabetet? En skum känsla.

Känslan, är som att vara en statist. I en, makaroni skruvad B-film. Där handlingen, är lika B. Som dess statister. Världen, vi nu lever i. Känns inte, längre okej. Där några få, utvalda härskar? Faller en idiot, står 1000 åter enade. Vi hade tur, som blev av med Trump? Det var faktiskt, i grevens tid. Tänk, vad mycket elände den mannen gjorde. Även, fortsättningsvis kommer att göra? Det känns, som landet USA. Kan börja, fungera tillfredställande igen? Må herren, vara med dom! Den där B statist känslan? Kommer att, sitta kvar? Tills vi själva, vill bli av med den? Vill vi det? Eller inte?



Ett stundens allvar!

Inbillar vi oss, att vi. Trots allt, lever i ett demokratiskt fritt land? Är vi månne, manipulerade att tro det? Kanske lite, konspirations teorier. Så här på, måndagskvällen. Det bästa, med allt är? Att vi har, tryckfrihet i detta avlånga land. Det står, i grundlagen. Ett stort privilegium. Den skall, vi vara stolta över. Även vårda, respektfullt. Att vanliga, gräsrötter som du och jag. Även ni, och vi. Kan uttrycka, oss fritt. Såklart, inom lagens råmärken. I ett fungerande. Demokratiskt land, som vårt. Är det, en självklar mänsklig rättighet. Vilket det inte, är överallt?



Back to ground zero!

Grunden, till att jag skriver som jag gör? Är min egenkärlek. Till det skrivna ordet? Min egoistiska formarrådra. Dess, oanade möjligheter. Att skapa, precis det. Som jag vill, att mina läsare skall tycka om? Allt det där, blir som en positiv bokstavsdrog. Som man injicerar, om och om igen. Man får aldrig, riktigt nog? Den dagen, kanske också kommer? Eftersom jag växte upp, i ett betonglikt framtidstro område på 60-talet. Med taggbuskar, rökande fula gubbar, asfaltsgårdar och A-lagare på fritidsgården. Så skriver jag mycket, i den nischen? Därför, att jag älskar det! Självfallet. Men även, kan jag slå till med. Vardagsbagateller, som är så banalt ytliga. Att man, till slut blir. Rädd för dess, skira skugga?



Piece of cake!

Har fått lära mig, att skriva. Mycket, ofta och hela tiden? Är bra! Mosa på, jämt stötvis. Helst, med ett roande innehåll? Som förhoppningsvis, landar hos. Dom som gillar, det jag skriver. Mitt innehåll? Kan innehålla lika mycket, varierande produkter? Som det finns, i en soppåse. Läs, i en osorterad sådan. Blotta tanken? På vilket skit, man hitta där? Är ibland, smått hårresande. Mitt mål, är i detta fall. Att skriva, dels för min höga njutnings skull? Men även, för mina läsares njutningsstunder? Således, mynnas det hela ut. I ett, orgasmerande tillstånd. Av förnybar lycka, för blotta stunden? Jag har, definitivt inte sagt? Att det är, Piece of cake?



En drottninglik bisak?

Känner mig, precis som en. Utdöd, dinosaurie guppy? Som simmar, omkring. I ett utdött hav. Naturligtvis, någon annanstans än här? På en plats, bortom dom sentimentala. Bortom, dom där tids pressarna? Egentligen, bortom allt det. Som inte är för evigt. Trots att, jag känner mig som en. Utdöd, dinosaurie guppy? Simmandes, i det där jävla utdöda havet. Så mår jag, efter omständigheterna. Ganska okej? Även ordet okej, är relativt? Men allt, kan naturligtvis vara värre? Faktiskt fan, så mycket värre? Befinner mig, för närvarande på en skala. Där döda, bananflugor. Huserar spöklikt kring sin, förlamade bidrottning?