Jag gav dig mitt hjärta, jag gav dig min själ,
jag trodde att kärlek kunde göra allt väl. Du viskade löften om evig romans, men lämnade mig ensam med hoppet någonstans.
Jag undrar ibland vad kärleken är, varför den gör ont när man håller någon kär. Jag gömmer min sorg bakom skratt och ett leende, men inom mig finns minnen av allt som var skeende.
Jag litade på orden du sa till mig då, på drömmarna tillsammans som vi skulle få. Men löften blev lögner, och tårarna föll, jag kämpade för oss medan du släppte ditt håll.
Jag bär på hemligheter som ingen kan se, på frågor i mörkret och allt jag vill ge. För även när hjärtat har spruckit itu, finns en del av mig kvar som fortfarande tror på du.
Kanske är kärlek att våga bli sårad, att stå kvar i stormen när själen är fångad. Men jag måste lära mig att också välja mig, att släppa det som skadar och hitta min egen väg.
För bakom varje tår finns en styrka jag får, och bakom varje vinter väntar en vår. Jag kanske har förlorat det jag trodde var vi, men jag ska hitta tillbaka till den jag vill bli.




