Dikt från roten. Di.25: Snäva marginaler.

Dagarna går, som dagar gör,

med små bekymmer innanför vår dörr. En sak ska hinnas, en annan bli klar, och tiden tar mer än den någonsin har.

Vi lägger minuter i morgondagens bank, men räntan betalas i oro och tank. Det fanns lite luft mellan då och sen, nu fylls varje lucka igen och igen.

Och marginalerna, tunna som tråd, brister så lätt när livet går på. Vi skyndar mot kvällen, mot vila, mot ro, men glömmer ibland vad vi själva kan tro.

Kanske är svaret att sakta gå ner, att inte hinna precis allt som sker. För tiden försvinner, det vet vi ju väl, men lite av livet kan sparas åt en själv.

Dikt från roten. Di.24: Vänskap med vingar av glas.

Vi möttes där tiden stod still,

i ett ögonblick vi aldrig bad om. Två främlingar med varsin värld, som råkade gå åt samma håll.

Du skrattade åt sådant ingen förstod, jag samlade på ord jag aldrig sa. Vi var så olika, på märkliga vis, men ändå fanns det något vi ville ha.

En vänskap byggd av små absurditeter, av sena samtal och blickar i smyg. Av hemligheter utan löften, och drömmar som svävade högt ovanför skyn.

Men flyktiga möten har vingar av glas, de glittrar en stund, sedan faller de isär. Och kvar finns minnet av allt som var, av någon som kändes så nära, så kär.

Kanske var vi aldrig menade att stanna, kanske var vår plats just där och då. Men vissa människor lämnar spår i själen, långt efter att de valt att gå.

Så om våra vägar möts igen en dag, bland främlingar och vardagens brus, ska jag le åt vår udda vänskap som en gång gjorde mörkret till ljus.

Dikt från roten. Di: 23: Där våra vägar möts:

 Det finns en kärlek som aldrig blev sagd,

en stilla längtan som hjärtat bar. En blick som dröjde, ett leende kvar, en känsla som växte, men aldrig fick svar.

Vi möttes där livet minst kunde ana, på vägar vi aldrig tänkt att vi skulle bana. Två själar som sökte, två hjärtan som brann, i ögonblick som tiden aldrig riktigt hann.

Dina ord var värme i kyliga dar, din närhet en känsla jag länge bar kvar. Och fast våra händer aldrig riktigt nådde fram, fanns något mellan oss, så ömt och så sant.

Kanske var vi för sena, kanske för rädda, med drömmar vi gömde och sanningar klädda. Men vissa möten lämnar spår i ens själ, som viskar om kärlek, trots allt som blev fel.

Så om våra vägar en dag möts igen, om livet gör främlingar till något mer än vän, ska jag minnas den värme som en gång fanns där, och allt det osagda som hjärtat ännu bär.

För all kärlek behöver inte få ett slut, och allt som är äkta behöver inte levas ut. Ibland är det vackraste vi någonsin får en människa som stannar — fast bara i våra spår.

Dikt från roten. Di.22: Romantikens himmel.

I skymningen glöder en himmel så stor,

där kärleken viskar och drömmarna gror. Med blickar som möts och med hjärtan i brand, går vi genom livet med varandra i hand.

På träffsäkra fik, bland kaffe och prat, blir varje liten stund till en kärlekens skatt. En perfekt liten plats, en cappuccino för två, och känslan av att världen står stilla just då.

Det är storlagen romantik i det lilla vi gör, i skratt som får klinga och ord som berör. I spontana äventyr, i kvällar så milda, i minnen som växer och stunder så stilla.

Så låt oss samla på ögonblick fina, på magiska platser och dagar som skina. För livet blir vackrare, var vi än går, när hjärtat får dela de underbara stunder vi får.