Gårdagens shl premiär trodde vi skulle bli en klang och jubelföreställning men det blev istället en enda lång seg och utdragen mardröm som värsta tänkas kan en total och brutal genomklappning, man får verkligen hoppas på att laget reser sig och diskuterar om va fan vad det som gick åt helvete? Om första bortamatchen gick åt pipsvängen så får man verkligen hoppas på att första hemmamatchen blir något som man kan skriver hem om. Inte nog med detta hejdundrande fiasko så ledde mitt hjärtelag i fotboll samma dag med 2-0 men även dom klappade totalt igenom och torskade med 3-2 herregud gårdagens sport är någonting som man helst vill förtränga för tid och evigt.
Det är ju så här att det finns både vinnare och förlorare dom som vinner mycket och dom som alltid förlorar ett ständigt givande och tagande det man inte vinner på gungorna kan man i bästa fall ta igen på karusellerna? Till och med ett ökenland kan blomstra med rätta förutsättningar med rätta verktyg kan man åstakomma den magin som kanske alla vill ha, det fina med förluster är att man bara kan bli bättre man kanske analyser en stund men sedan måste man kavla upp ärmarna på blårocken och spotta i nävarna och köra på tills svetten sprutar genom kroppens samtliga porer några andra genvägar finns dessvärre inte.
Det här med talang är en gudabenådad egenskap det önskar man att man hade att bara ta en boll eller vad det nu kan vara och trolla bort motståndarna för ett ögonblick och sedan höra publikens jubel som en sorts belöning eller en bekräftelse på sin känsla, men istället så har man fått slita hund för att på sin höjd platsa i någons trupp där konkurrensen om platserna är stenhård. Pressen att hela tiden prestera och ligga på topp kan vara psykist påfrestande och till slut faller vissa ifrån och kan till slut varken prestera eller leverera ett dugg.