Handplockade funderingar etthundrafemtiotvå: Det är måndag himlen är grå.

Det är måndag igen. En alldeles vanlig sådan, om nu måndagar någonsin kan betraktas som alldeles vanliga? Himlen ligger däruppe som ett gammalt grått lakan någon glömt att hänga på tork, och regnet faller med den där självklara nonchalansen som bara regn kan uppvisa i sina sämsta stunder. Det finns liksom ingen anledning att protestera inte av mig anbelangar. Vädret har fasiken bestämt sig och jag har inte fått någon inbjudan till förhandling jävla schysst alltså.

Jag sitter här med pepsin den med sockerbomben deluxe, mina innersta tankar svindlar och en lätt känsla av att någonting borde hända. Inte nödvändigtvis något stort gigantiskt eller ens omvälvande. Jag begär inte en miljonvinst inte idag i alla fall, en oväntad resa till varmare breddgrader möjligtvis eller att någon plötsligt ska ringa vem spelar ingen roll och berätta att jag ärvt ett slott i Frankrike bara så där. Nej, jag skulle vara fullständigt nöjd med en liten förskjutning i tillvaron eller något liknande. En spricka i den invanda rutinen där ljuset kan leta sig in.

För det är väl så det fungerar, tänker jag. Man går upp, man gör det man förväntas göra, man tar sig igenom ännu en dag och försöker hålla humöret någorlunda ovanför vattenytan. Livet pågår medan vi håller på med annat. Vi väntar på helgen, på bättre väder, på den rätta känslan och på att någonting ska börja. Men tänk om det redan har börjat? Tänk om det spännande inte står där borta och väntar med en stor skylt, utan smyger omkring alldeles intill oss, förklätt till en vanlig måndag?

Det vore ju nästan fräckt.

Jag tittar ut genom fönstret och suckar tungt. Regnet ritar sina krokiga streck över glaset och världen där utanför ser ut att ha tappat färgen för tillfället. Träden står stilla, gatan glänser och någon skyndar snabbt förbi med en jacka som uppenbarligen inte var gjord för dagens väderlek. Och ändå finns det något där. Något som inte riktigt låter sig förklaras? En känsla av att världen, trots sitt gråa yttre, fortfarande ruvar på hemligheter va det nu må vara?

Kanske är det just där jag borde leta. Inte bland de stora löftena, inte i alla dessa mångfacetterade föreställningar om hur livet borde vara eller skall vara, utan i det som faktiskt finns framför mig här och nu. I doften av nyfallet regn. I en tanke som plötsligt tar en annan väg. I ett samtal som dröjer sig kvar lite längre än väntat. I den där märkliga känslan när jag upptäcker att jag fortfarande kan bli överraskad, trots att man tycker sig ha sett det mesta.

Vi människor är märkliga varelser en del av oss i allafall titta inte på mig.  Vi kan liksom stå mitt i något som faktiskt är ganska bra och ändå längta efter någonting annat? Vi blickar mot horisonten, den där lockande linjen där himlen möter jorden, och tänker att lyckan måste finnas där borta vilket oftast inte är sant. På andra sidan allt det vi känner igen. I ett annat hus, en annan stad, ett annat liv. Som om tillvaron gömmer sitt bästa bakom nästa krök och som om vi bara behöver fortsätta gå för att en dag få kvitto på att vi hade rätt.

Personliga dikter: Röda rosenblad.

Natten brinner mellan oss,

två hjärtan slår mot samma avgrund. Din hud är eld, min själ en storm, och varje kyss ett löfte utan skydd.

Vi älskar som om morgondagen redan krossat sina glas. Röda rosenblad faller över golvet, medan våra sinnen bultar i en hetta som vägrar dö.

Och när gryningen kommer ligger kärleken kvar, blödande, vacker och alldeles förbannat levande.

Handplockade funderingar etthundrafemtioett: Kärleken finns där.

Det är märkligt det där med tiden. Man vaknar på morgonen med en föresats om att idag ska det minsann bli lite ordning på torpet. Några saker ska fixas, några måsten ska bockas av och helst ska man hinna vara en någorlunda fungerande människa också. Men någonstans mellan frukosten, diskberget, tvätten och alla dessa andra i sammanhanget små bekymmer som tycks föröka sig när man vänder ryggen till, har halva dagen gått.

Och kvar står man där med känslan av att ha sprungit ett maraton utan att egentligen ha kommit någonstans som att segla i motvind.

Vardagen är full av sådant. Små irritationsmoment som var för sig inte betyder särskilt mycket, men som tillsammans kan bli en hel liten orkester av bekymmer. Räkningar som ska betalas, saker som ska handlas, telefonsamtal som borde ringas och ett huvud som aldrig riktigt verkar stänga butiken. Man försöker hinna med allt och alla, samtidigt som man ibland glömmer bort den där personen som faktiskt står alldeles bredvid en.

Den man delar livet med.

För mitt i alla dessa måsten finns det något som inte får hamna längst ner på listan. Kärleken. Den där självklara, trygga närvaron som vi så gärna tar för given när livet rullar på i sina invanda hjulspår. Vi tänker att vi ska hinna prata lite mer senare, kramas lite längre imorgon och göra något trevligt tillsammans när allt det där andra äntligen är avklarat.

Problemet är bara att det där andra sällan blir avklarat.

Det kommer alltid nya saker. Något går sönder, något behöver lagas och någonstans ligger det där dåliga samvetet och väntar på sin tur. Och plötsligt har ännu en vecka passerat utan att vi riktigt hunnit stanna upp och fråga varandra hur vi egentligen mår. Inte bara det där slentrianmässiga svaret att allt är bra, utan på riktigt.

Hur känns livet just nu? Är du trött? Är det något som tynger dig? Behöver du en kram, en stunds tystnad eller bara någon som lyssnar utan att genast komma med en lösning?

Det behöver faktiskt inte vara så märkvärdigt att vårda kärleken. Det handlar sällan om stora gester eller dyra restaurangbesök. Ibland räcker det med en kopp kaffe tillsammans vid köksbordet, en hand som söker sig till en annan under sofffilten eller ett enkelt tack för att du finns. Att se varandra även när håret står åt alla håll, humöret är sådär och middagen består av något som mest liknar en improviserad nödlösning.

Det är kanske just då kärleken visar vad den går för.

När vardagen inte är särskilt romantisk. När ingen av oss är på topp. När tålamodet är kort och disken fortfarande står kvar trots att båda har sett den. Att kunna skratta tillsammans åt eländet, att mötas halvvägs och ibland låta vissa saker vara ogjorda, det är också en sorts kärlek. En ganska jordnära sådan, men likväl en av de viktigaste.

För sanningen är väl att vi aldrig kommer att få all tid vi önskar. Dygnet har sina tjugofyra timmar och kroppen har sina begränsningar. Vi kan inte vara överallt, hjälpa alla eller lösa varje litet bekymmer som livet kastar i vår riktning. Förr eller senare måste vi välja vad som faktiskt betyder något.

Personliga dikter: Där vågorna vänder.

Vi tappade bort varandra

någonstans mellan storm och stillhet, men havet minns ännu hur våra händer möttes.

Kärleken blev aldrig rak, den gick i vågor, drog sig undan, kom tillbaka, utan att lova någonting.

Kanske är tillit just det, att låta någon gå utan att sluta hoppas, att finnas kvar utan att kräva svar.

Och om du en dag återvänder behöver du inte förklara. Dörren står inte öppen av plikt, utan för att hjärtat fortfarande vet hur man släpper in.

Personliga dikter: Den röda tråden.

Jag har varit ensam så länge

att jag lärt mig dela tystnaden med mig själv. Tvåsamheten kom och gick, lämnade kaffekoppar och halva meningar kvar.

Och någonstans på vägen tappade jag den röda tråden, den som höll ihop det lilla livet med det stora jag aldrig riktigt förstod.

Men kanske är det så man hittar hem. Inte genom att leta efter någon annan, utan genom att våga stanna kvar när ensamheten knackar på.

Och plötsligt ligger tråden där, tunn som ett minne, varm som en hand. Kanske var den aldrig förlorad. Kanske väntade den bara på att jag skulle börja om.

Personliga dikter: Duggregn i mörkret.

Det är i de sköra stunderna

livet visar sitt rätta ansikte. När sorgen sitter tyst vid bordet och fikat kallnar utan anledning.

Vi förlorar sådant vi aldrig hann förstå värdet av. Någonstans mellan två andetag förändras allting.

Och ute faller duggregnet, försiktigt över mörka gator. Som om natten själv försöker trösta det vi aldrig lär oss att säga.

Handplockade funderingar etthundrafemtio: En stund i mediabruset.

Det börjar oftast med något ganska enkelt. Man ska bara köpa mjölk, svara på ett meddelande eller gå ut med soporna. En fullt rimlig ambition för en vanlig människa med båda fötterna på jorden och huvudet någorlunda på skaft. Men någonstans på vägen händer det något. En app vill uppdateras, telefonen plingar till och plötsligt har man fastnat i en diskussion om något man inte visste existerade för fem minuter sedan.

Mjölken får vänta pronto.

Vardagen är full av små hinder. Inte de där stora, dramatiska hindren som kräver hjältemod, pannlampa och en genomarbetad handlingsplan. Nej, det är de små sakerna som nöter. Ett lösenord som måste innehålla en stor bokstav, en siffra, ett specialtecken och förmodligen en bekännelse från barndomen. En parkeringsautomat som verkar vara konstruerad av någon som hyser ett personligt agg mot bilister. Eller kundtjänsten som ber en trycka på fyra olika knappar för att till slut meddela att alla handläggare är upptagna.

Man undrar ibland om det verkligen är vi människor som ska använda systemen, eller om systemen har börjat använda oss. Samtidigt lever vi i ett konstant informationsflöde. Vi vet vad människor på andra sidan jordklotet åt till frukost, vem som är förbannad på vem och vilken kändis som nyligen har köpt ett hus med fler badrum än vad en normal familj har behov av. Vi vet nästan allt om nästan alla, åtminstone på ytan. Ändå kan det vara svårt att veta vad man själv egentligen tycker när kvällen kommer och det äntligen blir tyst.

För information är inte samma sak som kunskap. Och ännu mindre samma sak som visdom.

Det finns en märklig föreställning om att vi hela tiden måste vara uppdaterade. Som om världen skulle rasa samman om vi missade en nyhet, en trend eller en hetsig diskussion på sociala medier. Vi scrollar medan chokladen kallnar, medan maten blir färdig och ibland medan någon sitter mitt emot oss och försöker berätta något viktigt. Vi nickar lite frånvarande, säger jaha och återgår sedan till den lilla lysande skärmen. Det är egentligen ganska sorgligt. Här sitter vi med hela världen i fickan och riskerar samtidigt att missa människan bredvid oss.

Det märkliga i den kråksången är att människor som aldrig skulle drömma om att skrika åt en främling i kön på mataffären kan skriva saker på nätet som skulle få en normal samtalscirkel att tömmas på folk inom trettio sekunder. Skärmen tycks ge oss ett slags falskt mod. Vi blir domare, experter och moralfilosofer på samma gång, gärna mellan två reklamfilmer och en bild på någon annans middag.

Och mitt i allt detta ska vi försöka leva våra vanliga liv.