Handplockade funderingar etthundrafemtiofyra: Efter regn kommer sol.

Idag uppmärksammar vi Steve Jobs day den banbrytande entreprenören och grundaren av apple som revolutionerade teknikbranschen med produkter som Iphone och Mac, dagen är tänkt att lyfta fram hans arv inom innovation design och ledarskap. Steve Jobs anses vara en av dom mest inflytelserika personerna i modern teknikhistoria, vilket gör dagen speciell betydelsefull idag klarar vi oss knappast utan hans geniala produkter som fortsätter att utvecklas i all hans ära. Kom ihåg den där snubben som sa att det där med exempelvis datorer är bara en fluga som knappast överlever dagen tänk va grymt fel snubben hade.

Äntligen fredag som vi har längtat när det var måndag tänkte vi att fredagen aldrig kommer men plötsligt är den här denna vecka har innehållit allt mellan himmel och helvete där olika saker både har varit frusterande och tidsnödfaktor, men genom min gedigna erfarenhet och rutin har samtliga uppdrag genomförts med gott resultat i mitt jobb får man ibland tänka utanför ramarna för att få till det hela men i slutändan efter mycket om och men går man i mål med flaggan i topp vilket är huvudsaken och pricken över i.

Idag har det varit galet varmt uppemot 14-15 grader fram tills för en stund sedan började det hällregna småspikar och lär så göra resterande utav dagen imorgon om vi ska gå händelserna i förväg så lär regnet fortsätta dominera väderkartan åtminstone i min region, regnet tänker vi helt sonika skita i ikväll utan istället tänker vi grotta ned oss med myskläder i soffan med olika snacks ädelt vin och konversationer om veckan som varit kanske kan vi hitta någon gemensam nämnare i allt det som har varit?

Handplockade funderingar etthundrafemtiotre: Bortanför fädrens spår.

 Idag uppmärksammar vi internationella klarspråkdagen som etablerades för att öka medvetenheten om varför ett tydligt och begripligt språk är avgörande i offentlig kommunikation, man vet ju själv när man råka stöta på byråkratiska kostymnissar eller kjolmissar som pratar ett fyrkantigt djungelspråk som inte en vanlig insatt svensk fattar ett skit om. Det är ju om jag skulle börja prata interna sporttermer till en som inte ens är intresserad utan bara tycker att folk är dumma som springer efter en boll och dessutom får bra betalt för det. Man kan ju bara gå till läkarna som pratar latin om kroppsdelar och dessutom skriver som kråkfötter.

Dessutom uppmärksammar vi även Ada Lovelace dagen som grundas 2009 av journalisten Suw Charman-Anderson för att synliggöra kvinnor som arbetar inom teknik och vetenskap, och för att inspirera fler unga tjejer att välja dessa yrkesbanor. Dagen är uppkallad efter Ada Lovelace dotter till Lord Byron som ofta beskrivs som världens första datorprogrammerare då hon anses ha skrivit världens första algoritm avsedd för en maskin på 1800-talet. Självklart ska vi ha massor av kvinnor inom teknik och vetenskap det har länge varit en killgrej men jag tror baskemig att kvinnor oftas besitter fler IQ än det motsatta könet, när jag påstår det så ligger jag bra till hos frugan.

Eftersom man är en tvättäkta svensk så måste man såklart nämna något om väderläget som befinner sig i ett ruggigt grått mörkt och trist tillstånd med fördelat duggregn som förstör glädjen totalt dom ända som hoppas på att det här vädret snart skall övergå till snö är som alltid skidentusiasterna då dom får plocka fram sina laggar och stavar och pulsa ut bland snömassorna, personligen så har jag gjort mitt i skidspåren och ha inget mer att bevisa även om jag inte är fullskiten av medaljer så mår jag bra ändå trots ständiga nollresultat.

Handplockade funderingar etthundrafemtiotvå: Det är måndag himlen är grå.

Det är måndag igen. En alldeles vanlig sådan, om nu måndagar någonsin kan betraktas som alldeles vanliga? Himlen ligger däruppe som ett gammalt grått lakan någon glömt att hänga på tork, och regnet faller med den där självklara nonchalansen som bara regn kan uppvisa i sina sämsta stunder. Det finns liksom ingen anledning att protestera inte av mig anbelangar. Vädret har fasiken bestämt sig och jag har inte fått någon inbjudan till förhandling jävla schysst alltså.

Jag sitter här med pepsin den med sockerbomben deluxe, mina innersta tankar svindlar och en lätt känsla av att någonting borde hända. Inte nödvändigtvis något stort gigantiskt eller ens omvälvande. Jag begär inte en miljonvinst inte idag i alla fall, en oväntad resa till varmare breddgrader möjligtvis eller att någon plötsligt ska ringa vem spelar ingen roll och berätta att jag ärvt ett slott i Frankrike bara så där. Nej, jag skulle vara fullständigt nöjd med en liten förskjutning i tillvaron eller något liknande. En spricka i den invanda rutinen där ljuset kan leta sig in.

För det är väl så det fungerar, tänker jag. Man går upp, man gör det man förväntas göra, man tar sig igenom ännu en dag och försöker hålla humöret någorlunda ovanför vattenytan. Livet pågår medan vi håller på med annat. Vi väntar på helgen, på bättre väder, på den rätta känslan och på att någonting ska börja. Men tänk om det redan har börjat? Tänk om det spännande inte står där borta och väntar med en stor skylt, utan smyger omkring alldeles intill oss, förklätt till en vanlig måndag?

Det vore ju nästan fräckt.

Jag tittar ut genom fönstret och suckar tungt. Regnet ritar sina krokiga streck över glaset och världen där utanför ser ut att ha tappat färgen för tillfället. Träden står stilla, gatan glänser och någon skyndar snabbt förbi med en jacka som uppenbarligen inte var gjord för dagens väderlek. Och ändå finns det något där. Något som inte riktigt låter sig förklaras? En känsla av att världen, trots sitt gråa yttre, fortfarande ruvar på hemligheter va det nu må vara?

Kanske är det just där jag borde leta. Inte bland de stora löftena, inte i alla dessa mångfacetterade föreställningar om hur livet borde vara eller skall vara, utan i det som faktiskt finns framför mig här och nu. I doften av nyfallet regn. I en tanke som plötsligt tar en annan väg. I ett samtal som dröjer sig kvar lite längre än väntat. I den där märkliga känslan när jag upptäcker att jag fortfarande kan bli överraskad, trots att man tycker sig ha sett det mesta.

Vi människor är märkliga varelser en del av oss i allafall titta inte på mig.  Vi kan liksom stå mitt i något som faktiskt är ganska bra och ändå längta efter någonting annat? Vi blickar mot horisonten, den där lockande linjen där himlen möter jorden, och tänker att lyckan måste finnas där borta vilket oftast inte är sant. På andra sidan allt det vi känner igen. I ett annat hus, en annan stad, ett annat liv. Som om tillvaron gömmer sitt bästa bakom nästa krök och som om vi bara behöver fortsätta gå för att en dag få kvitto på att vi hade rätt.

Handplockade funderingar etthundrafemtioett: Kärleken finns där.

Det är märkligt det där med tiden. Man vaknar på morgonen med en föresats om att idag ska det minsann bli lite ordning på torpet. Några saker ska fixas, några måsten ska bockas av och helst ska man hinna vara en någorlunda fungerande människa också. Men någonstans mellan frukosten, diskberget, tvätten och alla dessa andra i sammanhanget små bekymmer som tycks föröka sig när man vänder ryggen till, har halva dagen gått.

Och kvar står man där med känslan av att ha sprungit ett maraton utan att egentligen ha kommit någonstans som att segla i motvind.

Vardagen är full av sådant. Små irritationsmoment som var för sig inte betyder särskilt mycket, men som tillsammans kan bli en hel liten orkester av bekymmer. Räkningar som ska betalas, saker som ska handlas, telefonsamtal som borde ringas och ett huvud som aldrig riktigt verkar stänga butiken. Man försöker hinna med allt och alla, samtidigt som man ibland glömmer bort den där personen som faktiskt står alldeles bredvid en.

Den man delar livet med.

För mitt i alla dessa måsten finns det något som inte får hamna längst ner på listan. Kärleken. Den där självklara, trygga närvaron som vi så gärna tar för given när livet rullar på i sina invanda hjulspår. Vi tänker att vi ska hinna prata lite mer senare, kramas lite längre imorgon och göra något trevligt tillsammans när allt det där andra äntligen är avklarat.

Problemet är bara att det där andra sällan blir avklarat.

Det kommer alltid nya saker. Något går sönder, något behöver lagas och någonstans ligger det där dåliga samvetet och väntar på sin tur. Och plötsligt har ännu en vecka passerat utan att vi riktigt hunnit stanna upp och fråga varandra hur vi egentligen mår. Inte bara det där slentrianmässiga svaret att allt är bra, utan på riktigt.

Hur känns livet just nu? Är du trött? Är det något som tynger dig? Behöver du en kram, en stunds tystnad eller bara någon som lyssnar utan att genast komma med en lösning?

Det behöver faktiskt inte vara så märkvärdigt att vårda kärleken. Det handlar sällan om stora gester eller dyra restaurangbesök. Ibland räcker det med en kopp kaffe tillsammans vid köksbordet, en hand som söker sig till en annan under sofffilten eller ett enkelt tack för att du finns. Att se varandra även när håret står åt alla håll, humöret är sådär och middagen består av något som mest liknar en improviserad nödlösning.

Det är kanske just då kärleken visar vad den går för.

När vardagen inte är särskilt romantisk. När ingen av oss är på topp. När tålamodet är kort och disken fortfarande står kvar trots att båda har sett den. Att kunna skratta tillsammans åt eländet, att mötas halvvägs och ibland låta vissa saker vara ogjorda, det är också en sorts kärlek. En ganska jordnära sådan, men likväl en av de viktigaste.

För sanningen är väl att vi aldrig kommer att få all tid vi önskar. Dygnet har sina tjugofyra timmar och kroppen har sina begränsningar. Vi kan inte vara överallt, hjälpa alla eller lösa varje litet bekymmer som livet kastar i vår riktning. Förr eller senare måste vi välja vad som faktiskt betyder något.

Handplockade funderingar etthundrafemtio: En stund i mediabruset.

Det börjar oftast med något ganska enkelt. Man ska bara köpa mjölk, svara på ett meddelande eller gå ut med soporna. En fullt rimlig ambition för en vanlig människa med båda fötterna på jorden och huvudet någorlunda på skaft. Men någonstans på vägen händer det något. En app vill uppdateras, telefonen plingar till och plötsligt har man fastnat i en diskussion om något man inte visste existerade för fem minuter sedan.

Mjölken får vänta pronto.

Vardagen är full av små hinder. Inte de där stora, dramatiska hindren som kräver hjältemod, pannlampa och en genomarbetad handlingsplan. Nej, det är de små sakerna som nöter. Ett lösenord som måste innehålla en stor bokstav, en siffra, ett specialtecken och förmodligen en bekännelse från barndomen. En parkeringsautomat som verkar vara konstruerad av någon som hyser ett personligt agg mot bilister. Eller kundtjänsten som ber en trycka på fyra olika knappar för att till slut meddela att alla handläggare är upptagna.

Man undrar ibland om det verkligen är vi människor som ska använda systemen, eller om systemen har börjat använda oss. Samtidigt lever vi i ett konstant informationsflöde. Vi vet vad människor på andra sidan jordklotet åt till frukost, vem som är förbannad på vem och vilken kändis som nyligen har köpt ett hus med fler badrum än vad en normal familj har behov av. Vi vet nästan allt om nästan alla, åtminstone på ytan. Ändå kan det vara svårt att veta vad man själv egentligen tycker när kvällen kommer och det äntligen blir tyst.

För information är inte samma sak som kunskap. Och ännu mindre samma sak som visdom.

Det finns en märklig föreställning om att vi hela tiden måste vara uppdaterade. Som om världen skulle rasa samman om vi missade en nyhet, en trend eller en hetsig diskussion på sociala medier. Vi scrollar medan chokladen kallnar, medan maten blir färdig och ibland medan någon sitter mitt emot oss och försöker berätta något viktigt. Vi nickar lite frånvarande, säger jaha och återgår sedan till den lilla lysande skärmen. Det är egentligen ganska sorgligt. Här sitter vi med hela världen i fickan och riskerar samtidigt att missa människan bredvid oss.

Det märkliga i den kråksången är att människor som aldrig skulle drömma om att skrika åt en främling i kön på mataffären kan skriva saker på nätet som skulle få en normal samtalscirkel att tömmas på folk inom trettio sekunder. Skärmen tycks ge oss ett slags falskt mod. Vi blir domare, experter och moralfilosofer på samma gång, gärna mellan två reklamfilmer och en bild på någon annans middag.

Och mitt i allt detta ska vi försöka leva våra vanliga liv.

Handplockade funderingar etthundrafyrtionio: En bra början.

Det finns dagar då man vaknar och undrar vad det egentligen är som pågår. Inte bara utanför fönstret, där världen tycks ha fått kollektivt hjärnsläpp, utan också där inne. I det där utrymmet mellan morgonkaffet och den första nyhetsrubriken, där ens eget förstånd försöker hålla sig kvar vid något slags anständighet. Man sätter på kaffebryggaren. Den puttrar troget som den alltid har gjort. Ett litet vardagligt underverk i en tid då nästan allting annat verkar vara på väg åt fel håll. Sedan kommer nyheterna. Krig, oro, politiska utspel, ekonomiska bekymmer och människor som med stor självsäkerhet förklarar hur allting borde vara, trots att ingen tycks veta hur det faktiskt ska bli. Och där står man. Med en kaffekopp i handen och en ganska enkel fråga i huvudet.

Var tog jag vägen i allt det här?

Jag tror att vi ibland tappar bort oss själva utan att riktigt märka när det händer. Det sker inte över en natt. Det är snarare en långsam förskjutning, ett steg åt sidan här och ett litet avsteg där. Vi börjar anpassa oss efter andras förväntningar, efter tempot i samhället och efter den där märkliga föreställningen att vi hela tiden måste vara uppdaterade, tillgängliga och helst också lyckliga. Som om livet vore en prenumerationstjänst där man riskerar att missa något viktigt om man inte förnyar sitt medlemskap varje minut.

Till slut vet man kanske mer om världens elände än om sitt eget mående. Man kan redogöra för den senaste krisen men har svårt att svara på hur man själv egentligen känner sig. Man vet vad andra tycker, vad andra tänker och vad andra förväntar sig. Men den egna rösten har blivit svagare, nästan som en gammal radio som står och sprakar i ett hörn. Det är då jag tror att man måste börja leta. Inte efter några stora svar, inte efter någon färdig livsfilosofi förpackad i tre enkla steg, utan efter de där små sakerna som fortfarande känns sanna.

En promenad utan telefonen i handen. Ett samtal med någon som inte kräver att man ska vara rolig, framgångsrik eller ha en genomtänkt åsikt om precis allting. En stund vid köksbordet där tankarna får komma och gå utan att man måste göra någonting vettigt av dem.

Det låter kanske inte särskilt märkvärdigt. Det är heller inte meningen.

Vi har en tendens att tro att vi måste förändra hela våra liv för att hitta tillbaka till oss själva. Byta riktning, byta arbete, flytta någon annanstans eller börja om från början. Ibland behövs förstås sådana förändringar. Men ibland räcker det med att sluta springa en stund och faktiskt känna efter vart man är på väg. För vem är jag när ingen tittar? Vem är jag när jag inte behöver prestera, förklara eller försvara mig? Vad tycker jag egentligen om, bortom alla trender och alla andras bestämda uppfattningar? Så i morgon tänker jag börja enkelt. Koka kaffe, öppna fönstret och låta världen vänta några minuter innan den släpps in.

Inte för att problemen försvinner av det. Utan för att jag också finns. Och det, tänker jag, är faktiskt en ganska bra början.

Handplockade funderingar etthundrafyrtioåtta: En tripp i teknikdjungeln.

Vi lever i en tid där nästan allt ska vara uppkopplat, automatiserat och smart. Telefonen vet var vi är, bilen vill hjälpa oss att köra, klockan håller koll på hur vi sover och datorn föreslår vad vi borde göra härnäst. Det enda den inte riktigt lyckas med är att tala om för oss när det är dags att sluta. Tekniken skulle ju göra livet enklare. Det var åtminstone tanken. Ändå sitter vi där, med femton öppna flikar, tre appar som vill ha vår uppmärksamhet och ett lösenord som vi tydligen borde ha bytt för länge sedan. Samtidigt plingar det till i fickan. Någon har skickat ett meddelande som börjar med orden ”Har du två minuter?”

Två minuter. Det är ungefär så lång tid det tar att upptäcka att man har glömt varför man över huvud taget tog upp telefonen.

Kanske är det dags att ställa en enklare fråga: Vad behöver jag faktiskt att tekniken gör för mig? Inte vad den kan göra. Inte vad som är trendigt just nu. Utan vad som hjälper mig att leva, arbeta och tänka lite bättre. Det är en ganska stor skillnad. Teknik i sig är sällan problemet. Den kan hjälpa oss att kommunicera, arbeta smartare, lära oss nya saker och hålla kontakt med människor vi annars skulle träffa alltför sällan. Problemet uppstår när verktygen börjar styra oss i stället för att vi styr verktygen. Vi anpassar oss efter apparna, notiserna och systemen. Vi lär oss nya funktioner innan vi ens hunnit fundera över om vi behöver dem. Och när något inte fungerar som det ska, tänker vi ofta att det är vi själva som ligger efter.

Men måste vi verkligen hänga med i precis allt?

Det finns en märklig föreställning om att varje nytt problem behöver en ny digital lösning. Har vi svårt att hålla ordning på våra uppgifter installerar vi en produktivitetsapp. Glömmer vi saker skaffar vi fler påminnelser. Känner vi oss stressade laddar vi ner en app som ska hjälpa oss att hantera stressen. Plötsligt har vi fått ytterligare tre saker att hålla reda på. Ibland är den bästa tekniska lösningen att ta bort något.

Stäng av notiser som inte är viktiga. Avinstallera appar du aldrig använder. Samla information på färre ställen. Bestäm vilken kanal du använder för vad, så slipper du leta efter ett viktigt meddelande bland reklam, gruppchattar och erbjudanden om att köpa saker du inte visste att du saknade.

Det behöver inte vara perfekt. Det behöver fungera.

En kalender som du faktiskt använder är bättre än ett avancerat planeringssystem som kräver en halvtimmes administration varje morgon.

Handplockade funderingar etthundrafyrtiosju: Ett liv mellan alla måsten.

En sådan där dag då hösten gör sig påmind lite extra, där luften känns friskare och där tankarna vandrar mellan stort och smått. Det är en ny dag, nya möjligheter och ännu ett oskrivet blad i livets ibland ganska märkliga bok. Dagens tema får väl bli konsten att leva här och nu, trots allt som händer runt omkring oss. För visst är det så att världen snurrar på i ett tempo som ibland får den mest stresståliga människan att vilja dra täcket över huvudet och stanna kvar i sängen. Nyheter avlöser varandra, åsikter kastas fram och tillbaka och alla tycks ha en bestämd uppfattning om precis allting. Mitt i detta försöker vi vanliga människor få ihop vardagen, hålla humöret uppe och hitta små guldkorn i tillvaron.

Det är egentligen ganska märkligt hur mycket de små sakerna betyder. En kopp kaffe i lugn och ro, ett samtal med någon man tycker om, en promenad där tankarna får vandra fritt eller bara känslan av att för en stund slippa prestera någonting alls. Vi jagar ofta efter nästa stora grej, nästa framgång eller nästa anledning att känna oss nöjda. Samtidigt kanske det viktigaste redan finns framför näsan på oss. Hösten är för övrigt en årstid som väcker en del funderingar. 

Naturen skiftar färg, dagarna blir kortare och kvällarna kommer smygande allt tidigare. Det finns något vemodigt över det hela, men också något tryggt. Man får liksom lov att sakta ner lite, summera det som varit och fundera över vad man egentligen vill med resten av året. Alla årstider har sin charm, även om det ibland krävs en extra kopp kaffe för att övertyga sig själv om just den saken.

Sedan har vi det där med medmänsklighet. Ett ord som borde vara självklart men som ibland verkar ha hamnat längst ner i högen. Vi behöver kanske inte vara överens om allt, men nog borde vi kunna visa varandra lite mer respekt? Ett vänligt ord kostar ingenting, men kan betyda oerhört mycket för den som behöver det. Det är lätt att glömma bort när vardagen rusar fram och den egna listan med måsten aldrig tycks ta slut. Själv tänker jag att livet inte behöver vara perfekt för att vara bra. Det får gärna vara lite rörigt, lite oförutsägbart och ibland rentav smått galet. Det är trots allt där någonstans som de verkliga berättelserna uppstår. 

Bakom fasaderna finns människor med drömmar, bekymmer, förhoppningar och en hel del frågor utan självklara svar. Så vad tar vi med oss från denna söndag? Kanske att vi ska försöka vara lite snällare mot oss själva och varandra. Att inte göra varje motgång till en katastrof eller varje framgång till en tävling. Att våga uppskatta det vi har, samtidigt som vi fortsätter att drömma om det vi ännu inte nått.

På återhörande, gott folk. Var rädda om varandra där ute – och glöm för all del inte bort att leva mellan alla måsten.

Handplockade funderingar etthundrafyrtiosex: Om att inte ha det rätta knycket.

Idag var dottern på ett riktigt strålande prathumör och det roligaste av allt är att hon berättar precis allt om allt hon lämnar inget åt slumpen hon avskyr exempelvis att bli störd på morgon då är hon den värsta tänkbara upplagan av sitt jag, vissa av oss är av naturen slowstarter och behöver längre tid än andra för att få igång alla motorerna som håller igång kroppen under en hel och oftast intensiv dag. Personligen har jag alltid varit morgonpigg och alltid varit morgontrött speciellt vid denna här årstiden då mörkret dominierar dagen, kom ihåg när jag var riktigt liten då jag klev in i föräldrarnas sovrum klockan 5 på deras lediga dag och undrade varför dom fortfarande låg kvar i sängen? Så här på gamla dar kan jag förstå att man behöver vila när man är ledig efter en intensiv arbetsvecka.

Idag uppmärksammar vi grötens dag som instiftades med syfte att lyfta fram grötens långa tradition och betydelse i svensk matkultur initiativet grundades för att främja intresset för gröt och visa på dess variationsrikedom näringsvärde och koppling till svenska matvanor genom tiderna. Mina egna erfarenheten av gröt i allmänhet och gröt i synnerhet är tämligen tudelad jag åt gröt varje dag under mina första 17 år sedan fick det vara nog och idag befinner sig inte gröten på min topplista överhuvudtaget jag tar hellre filmjölk eller yoghurt kaffe och mackor med olika pålägg som kaivar ost skinka samt grönsaker.

Idag är det en helt perfekt dag då det ösregnar utanför att inte göra ett enda dugg på man ligger lågt laddar batterierna och förbereder sig inför kvällens SHL match där mitt lag måste prestera ett positivt resultat efter en tids uppförsbacke trots tränarens försök att möblera om kedjorna har han inte fått till det alls i början han har inte det rätta knycket som tjorven i saltkråkan sa till farbor Melker känner att det är en klockren beskrivning på den iskalla problematiken. Som jag sa förut kan man vara slowstarter men sedan måste man komma ut ur den svackan och steppa upp för att komma in i matchen igen.

Handplockade funderingar etthundrafyrtiofem: Början på det vita temat.

Känns som om vi är mitt inne i värsta regnperioden med sjukt mycket översvämmingar lite varstans ihållande hällregn som successivt ökar precis som om det var intelligent dessutom har första snön vräkt ned i Dalarna med omnejd herregud vart är vi på väg? Det är bara en tidsfråga innan det vita helvetet dimper ned i mina trakter, konstigt nog blir man tagen på sängen varje gång visst är det lustigt när man inte förväntar sig att det kommer så kommer det i mängder. Naturligtvis kan vi inte vänta oss någonting annat än snö is och kyla fortsättningsvis minst i ett halvår framåt fy fanken det känns som om man bor i fel land typ nordpolen.

Idag uppmärksammar vi tidningsbudets dag i dess viktiga arbete att leverera morgontidningar till hushållen nu för tiden blir det allt mindre papperstidningar då många har eller väljer sitt tidningsabonnemang i mobilen istället den yrkesgruppen känns som en kvarleva från fornstora dar. Jag minns själv när jag var tidningsbud ett par somrar i ungdomsåren med en stor gigantisk nyckelknippa det var före portkodernas tid en tjock bok med abonnenter man började klockan 2 på natten och delade ut den sista blaskan strax före 6 på morgonen för den lönen köpte jag mig en gul racercykel ni kan tro att jag var stolt som en tupp.

Vi uppmärksammar även världsdagen för mental hälsa som instiftades av World Federation For Mental Health för att uppmärksamma psykisk hälsa som en global angelägenhet och bryta det stigma som ofta omger psykisk ohälsa. Vi lever i en orolig värld som mest består av meningslösa krig sociala orättvisor och utslagningar där oron att få den knappa ekonomin att räcka till när lönen är låg och priserna har stigit i höjden då är det inte konstigt om man till slut hamnar i den sitsen att den mentala hälsan vacklar.

Handplockade funderingar etthundrafyrtiofyra: Säg omelett för böveln.

Höstens första busväder är igång med blåst virvlande färgsprakande löv trasiga paraplyer i duggregnet snörvlande dagisbarn som klänger på sina stressade föräldrar dagisfröknar som bockar av avgående barn himlens alla mörka moln åker hit och dit en och annan kaja kämpar mot vindens makter. På något sätt älskar jag den här tiden som är en enda lång väntan mot vad som komma skall dagarna mörknar tidigare för varje dag som går om ett par timmar är det blecksvart det lilla ljus vi har tynar långtsamt bort i stormvindarna.

Oktober månad är full av begivenheter såsom Halloween och omställningen till vintertid det sas en gång att vi ska sträva efter att bara ha sommartid eller bara vintertid eller hur det nu var men allt det där rann liksom ut i sanden eller så kom dom på att det där är inget som vi lägger någon energi på? Både djur och natur förbereder sig för att gå i träda vissa går i ide andra drar by west medan vi andra däremellan kämpar mentalt mot den kommande vintern som vi har framför oss typ 6 månader av snö is och kyla.

Idag uppmärksammar vi skolfotografiets dag men även för att hylla traditionen av skol och klassfotografering som har funnit i Sverige sedan början av 1900-talet, på senare tid har det blivit populärt att återskapa gamla klassfoton där vuxna samlas och fotograferas i samma formation som på sitt ursprungliga skolfoto. Kom ihåg själv när det var dags för skolfotografering morsan klädde upp en i randigt och rutigt och man var vattenkammat till råga på allt så här i efterhand såg man ut som en idiot men morsan tyckte man var vacker som en dag, jo jag tackar jag.

Handplockade funderingar etthundrafyrtiotre: IKEA och mandomsprovet.

Har precis kämpat mig igenom ännu en IKEA möbel till dotterns rum ett stycke åbäke med tusentals skruvar och andra komponenter typ 5 timmar senare var jag klar med mastodontjobbet tack vare eller på grund av att jag troligtvis har skruvat ihop sjukt många IKEA saker under årens lopp och skaffat mig nödvändig rutin så kunde jag sätta ihop saken relativt fort, självklart tog jag mig ett par raster med kanelbullar vilket var en förmån i mitt anledes svett men resultatet blev förjävla bra. Har även lärt mig genom årens lopp att aldrig stressa iväg och att blint följa ritningarna vilket jag inte gjorde ibörjan av skruvarkarriären men bara man ger sig tid att följa riktningarna så går det hur bra som helst.

Eftersom man även har haft hus i sjukt många år så är det en klar fördel att vara händig och en idog fixarfrasse uti fingerspetsarna både inne och ute kräver sin man eller kvinna som tur är har jag en händig hustru som hjälper till så gott hon kan och förmår alla gör vi vad vi är bra på resten blir ett teamwork där både hjärna hjärta och känslor blir verktyg i sammanhanget. Nu för tiden är hustiden ett minne blott så nu ringer vi bara ett samtal till hyresvärden som byter eller fixar problemet inom en period som i bästa fall blir kort eller i sämsta fall blir ett par månaders väntetid.

Idag har jag pratat om många firande temasaker men jag gjömde nämna att vi även firar alla djurhelgons dag som instiftades av organisationen FONUS för att uppmärksamma sorgen av våra kära husdjur och ge människor en plats att minnas och hedra sina älskade djurvänner, vi har själv hund sedan 9 år tillbaka men det kommer att komma en dag då han lämnar jordelivet och den dagen bävar jag såklart för men som alltid gäller det att leva i nuet och ta vara på den tid som är nu tiden är en färskvara som hela tiden kan förändras både till för och nackdelar.

Handplockade funderingar etthundrafyrtiotvå: Länge leve kanelbullen.

Vaknade upp strax efter 8 i morse av att jycken Dino krafsade på sänggaveln och ville ut och lufsa sina lurviga även slå en drill var 10:onde meter solens strålande värme slog emot mig som en käftsmäll och luften andades både höst och brittsommar dom fortsatt ringlade löven faller färgsprakande ned och bildar heltäckande täcken lite här och där dom sista fotbollsentusiasterna bortanför oss fortsätter otruget att sparka den fördömda bollen förhoppningsvis mot rätt mål en och annan hurtbulle susar förbi mig i kortbrallor och pannband förhoppningsvis mot ett positivt mål? Sedan fick jag order om att handla färska frallor i närbutiken och ett par saknade ingredienser till dagens kanelbullsbak, sedan kommer dom andra av dagens planer avpolleteras allt efter som.

Idag uppmärksammar vi kanelbullens dag som vi har haft sedan 1999 dagen har endast svensk bakgrund och firas också av svenskar utomlands, initiativet togs för att uppmärksamma svensk fika-kultur och för att bevara traditionen av hembakning som grädde på moset firar vi även gräddtårtans dag där vi hyllar Sveriges mest älskade bakverk nämligen gräddtårtan dagen har även bidragit till ökat intresse för svensk konditorkultur i media och hos allmänheten. Som om inte det räckte firar vi även den internationella Vodkadagen som instiftades i USA sedan iallafall 2009 vodkans starka koppling till svensk dryckeskultur gör drycken särskilt relevant för svenska konsumenter. Personligen tar jag mig ett järn emellanåt även om det blir sällan så händer det.

Vi uppmärksammar massor av saker idag då har jag inte ens nämt vare sig den internationella tacodagen eller djurens dag men om vi ändå ska grotta ned oss i något så blir det när det blir dags att avnjuta det gudomliga från frugan kanelbullsbak men vi skippar både gräddtårtan och tacos denna gång eller som vi brukar säga: Ett par kanelbullar om dagen håller doktorn borta.

Handplockade funderingar etthundrafyrtioett: Timmarna efter Dalarna.

 Näst precis hemkommen efter ett par överljuvliga dagar i Sälen där vi i stort sätt inte har gjort ett dugg förutom ett par långpromenader i omgivningen vi behövde verkligen det där miljöombytet och batteriladdningen inför nästa veckas arbete, det är visserligen en utmanande konst att göra ingenting alls man försöker man kämpar men till sist blir man bara trött håglös och rastlös och vill göra någonting vad som helst för att slå ihjäl den stilla tiden. Min största svaghet är som sagt att inte göra någonting alls jag klarar max blott ett ögonblick sedan växlar man om i turboläge och gasar på tills någon säger att nu får du allt hejda dig och bromsa ned.

Vi lever i en tid då det mesta snurrar runt som livet vardagens bestyr den ekonomiska balansens sköra tråd då ett fel beslut kan få förödande konsekvenser att hitta den punkt då alltting harmoniseras, då är det extra viktigt att intala sig själv att idag skall jag göra typ ingenting alls av värde man går ned i ett lågenergi läge och låta hjärnan vila inför kommande beslut. Idag firar man även alla pojkvänners dag för att uppmärksamma pojkvänner i deras relationer. Jag frågade frugan om hon skulle fira mig och min roll idag men det gick ju inte eftersom vi är gifta men snart vankas det andra bullar då min hustru imorgon tänker baka kanelbullar för då det är kanelbullens dag.

I Kläppen en bit bort ifrån Sälen även den en stor skidort åkte dom skidor för full allt ifrån slalom snowboard men även backhoppning var igång naturligtvis var allt gjort av snökanoner alla skidentusiaster går i väntans tider och bara hoppas på att snön är inom räckhåll, personligen är jag ingen vinteridrottare av rang har aldrig varit det men älskar när det sänds på tvn närmare sanningen är nog när man istället kan snöra på sig fotbollskorna och svetta sig egenom en match med likasinnade då är nog livet som bäst.

Handplockade funderingar etthundrafyrtio: Ett par dagar i Sälen.

Frugan jag och jycken Dino sitter just nu skrivandes stund i en ombonad skidstuga i Sälen på en plats som heter Lindvallen där backarna är gröna där skidåkarna lyser med sin frånvaro men istället lyser Mountainbike åkarna och vandrarna med sin närvaro utanför brer sig en oigenomtränglig dimma ut sig med duggregn på köpet. Syftet med resan till Sälen var endast miljöombyte sköna promenader på fjället med hunden god mat dryck och andra livshöjande saker, idag fredag står det på menyn blandannat jansson frestelse köttbullar prinskorvar äpplepaj vaniljsås till efterrätt sedan bastubad med vin på kvällen.

Idag firar vi den internationella ickevåldsdagen instiftat av FN till minne av Mahatma Gandis födelsedag och syftar till att sprida budskapet om fred tolerans och förståelse utan våld således en oerhört viktig dag i en ostabil värld av brutala krig fyrkantiga diktatorer med obarmhärtiga metoder där otryggheten närmar sig Sveriges gränser nu för tiden för man krig på helt andra sätt där det digitala mediala blir ett illavarslande verktyg.

Efter andra hundpromenaden idag går vi ned i ett chillande lågenergi läge i väntan på att vi skall åka in i Sälen för vissa inköp utanför är det lika dimmigt som på en engelsk hed men det struntar vi helt och hållet i där vårt viktiga uppdrag är att rå om oss själva ladda upp dom slocknande batterierna med ett parti poker blandannat, framåt lördagen är det åter dags att bege sig hemåt till våra trakter igen där verkligheten tar vid kontentan av det hela är borta bra men hemma bäst.

Handplockade funderingar etthundratrettionio: Knölarnas nationaldag.

Som en äkta soffpotatis så skall jag naturligtvis fira soffpotatisens dag som infaller idag denna dag uppmärksammar man värdet av av vila och återhämtning och uppmanar till att dra ned på tempot i vardagen. Dagen har sitt ursprung i en internationell trend att hylla lata och avslappnande aktiviteter som typ pilla bort luddet i naveln och ägna dagen åt antieffektiva tilldragningar som alstrar blod svett och tårar vilket är en nödvändighet till samhällets ofta höga krav på prestation och aktivitet sånt gillas en gång om året.

Naturligtvis firar vi också den internationella pussdagen som passar ypperligt för ett gäng soffpotatisar vi firar även kaffets dag idag för att uppmärksamma den svenska kaffetraditionen kaffe med dopp en självklarhet i vardagen som är en av dom svenskaste sakerna som finns förutom falukorven såklart kontentan av det hela är att dagens luttrade soffpotatisar kan pussas oavsett krav o prestation och samtidigt hinka i sig kaffe och sju sorters kakor det kallar jag fest på riktigt.

Förutom dessa icke svettiga aktiviteter så kan man även få sig ett gott skratt vi livar upp den annars så gråa vardagen som numera består av jobba häcken av sig äta ibland och sova minimalt brukar säga det går så länge det går sedan är det finito och hjärtat flipprar ur. Därför är det så himla viktigt att unna sig en dag som man inte gör ett jävla skit utan bara sitter där i soffan som övermogna potatisar och pussar på allt och alla och sluprar i sig sitt kaffe med välbehag och skyfflar in ännu en hallongrotta utan att känna ångest det är livet på en pinne.

Handplockade funderingar etthundratrettioåtta: En pillertrillares mardröm.

Äntligen får man krypa ned i sänghalmens förföriska himmelrike efter ett dygns vånda med förkylningssymtom och galopperande feberkänningar från och till med en avvikande aptitkänsla som gjort att dagens matintag har varit ytterst minimal, förutom en skål pasta carbonara har jag lyckats med att få i mig en skål av gårdagens superba äppelkaka a lá moster solveig och en minimalistisk skål päronglass med inslag av mjölkchocklad dagen har även innehållet ett par piller var fjärde timma för att hålla allt i schack.

Att vara man och dessutom ha förkylningsympton är ingen bra kombination för åtmindstone mina kvinnor i hushållet där både hustrun och dottern påstår att jag fejkar som värsta dramaqueen som en fullfjädrar skådis i action, trots mina galopperande feberkänningar 2.0 och annan kroppslig frustation så köper dom inte mitt begynnande sjukdomsläge. För att ha en chans att övertyga damerna i fråga skall man antingen vara allvarligt skadad eller döende i sista fasen. Förhoppningsvis kan mitt onormala pillerintag göra att jag kan jobba imorgon och bevisa än engång att det som inte dödar mig stärker mig.

Vi befinner oss förnärvarande i värsta förkylningstiderna med värme kyla regn blåst whatever och andra själiga orsaker med snoriga ungar hostande kunder i närbutiken med feberaktigt klientel i folkvimlet som trots symtom av okänd karaktär andå stressar sig i väg till jobbet i tron om dess starka immuförsvar skall rädda dom men i själva verket smittar dom ner allt och alla i sin framfart där ens ego är större än allting annat.

Handplockade funderingar etthundratrettiosju: En blandning mellan ont och gott.

Idag söndag uppmärksammar vi världsturistdagen som instiftades av FN organet World Turism Organization (UNWTO) för att öka medvetenheten om turismens betydelse för samhällen världen över. Syftet är att lyfta fram turismens roll för ekonomisk tillväxt global förståelse och hållbar utveckling. Det låter väl bra med turismens påverkan men det kan också ha negativ påverkan där den egna befolkningen trycks undan av att rika exploatörer som köper upp mark för en billig penning och spär på sin profit allt är inte guld som glimmar.

Gårdagens konsert med två av Sveriges största musikalstjärnor blev till en magisk blandning av både blandad rock Astrid Lindgrens klassiska alster och naturligtvis musikalhittar och ett skönt inarbetat mellansnack mellan låtarna, eftersom jag förvisso inte anammar musikalbranschen så mycket så tycker jag ändå att det gav bra valuta för pengarna. Dessutom som grädde på moset spöade mitt hjärtelag i hockey förra säsongens svenska mästare vilket ger ett plus i kanten för iskrigarna som verkligen visade vart skåpet skall stå, naturligtvis liksom för andra lag kommer det att komma svackor bakslag och icke optimala insatser med det hela handlar om att ha en hög lägsta nivå som möjligt och vara med bland slutspelslagen som gör upp om pokalen när så blir dags.

Idag hade vi planerat att göra andra saker men omständigheterna ville något helt annat det vi inte kan göra idag gör vi någon annan dag bara det blir gjort. Huvudsaken är att vi kan gå vidare det är liksom själva poängen.

Handplockade funderingar etthundratrettiosex: I nuet finner man pärlorna.

Lugnet har tillfälligt lagt sig i familjen efter förmiddagens sysslor med handling grillrengörning pajbak och ett par hundpromenader frugan tog sig resterna av tacon medans jag hugger in på en redig bit av frugans gudomliga äppelpaj som man dränker med vaniljsås, sedan är det dags för att steppa upp tempot med grillningen av ytterfilén som blir maten innan det blir dags att trava iväg till konserten med Viktor Norén och Linus Wahlgren-Våra liv,våra musikaler, det bästa av allt är att dottern kommer och hämtar oss när det är slut vilket känns lyxigt i sammanhanget. Senast jag var på konsert var när dottern och jag såg The Weekend i Stockholm för ett par veckor sedan, troligtvis blir det inte samma enorma människohopar som då men det är ändå slutsålt.

Musiken har alltid en given plats i mitt hjärta och naturligtvis lyssnar man fortfarande på den musik som man gillade då både punk synt indie rock progg och discoerans Travolta gestalt naturligtvis ville man vara som John Travolta på dansgolvet i kråssjorta utsvängda brallor en gungande bärs i näven grumlig blick och virvlade runt utan närkontakt med tjejen som också virvlade runt efter egen förmåga men roligt hade vi det kan ingen ta ifrån oss. Punken var liksom en annan grej då man revolterade mot kommersialismen staten och kapitalet klädde sig i antikläder och färgade håret grönt så morsan fick spader, efter hand blev man mer civiliserad och klädde sig enligt gällande norm med i bakgrunden vrålade punken fortfarande och kommer så alltid att göra en gång punkare alltid punkare både i musik politik och handligt ränderna går liksom aldrigt ur.

Efter ett långt liv så här dags i skrivandes stund så finner man fortfarande ny spännande musik nya magiska infallsvinklar man fortsätter att uppdatera sig mot omvärlden i cv har man förutom en grym och lång social erfarenhet där man har testat både det ena och det andra så har man även skaffat sig rutin i massor är social kompetent och inte rädd för att om det kniper hoppa utan fallskärm i nya hittills okända områden vad det nu kan vara man fortsätter leva i nuet och tar varje dag som en gåva.

Handplockade funderingar etthundratrettiofem: Om skogens konung bjuder in oss.

Eftersom man missade att det var äpplets dag igår så beordrade jag frugan att slänga ihop sin favoritpaj vid namn moster solveigs äppelpaj idag med kort varsel som jag redan har berättat om tidigare så är jag helgalen i allt vad bär och fruktpajer heter speciellt på hösten smakar dom som allra godast, sedan beordrade frugan mig till att grilla ett köttstycke på eftermiddag vilket sammantaget blir ett fungerande och vinnande lagarbete vad och en av oss gör vad dom är bäst på även om jag kan göra pajer om det kniper så är frugan näst bäst på att grilla troligtvis kommer frugan att protestera mot detta faktum så jag kommer garanterat att gardera mig med hjälm för att undvika brödkavelns hårda taktfasta slag.

Denna lördag innehåller som sagt både konserter och dotterns positiva eller negativa hockeyupplevelse så efter klockan 21 kan vi samtliga klä av oss i samklang till bekvämare klädsel fylla skålen med lösgodis snacks och gud vet vad hälla upp var sitt glas vin och njuta av stunden som är dessutom analysera våra gemensamma intryck av det vi har varit med om. Efter ett par glas vin kan allting både höjas till skyarna elller förpassas till underjordens domäner för tid och evigt. För mig personligen blir kvällens konsert en utmaning då jag inte är så himla förtjust i musikaler men vem vet jag kanske får en blodad tand efter detta, lättare är det nog för min kära hustru som fullkomligt älskar musikaler kanske kan man i dom bästa av världar konventera en gammal punkrockare men det ska mycket till om så sker.

Imorgon söndag är vi helt fria från både konserter och hockydramatik då ska vi om andan faller på ge oss ut i storskogen och plocka trattkantareller eller så ska vi möblera om det lilla rummet känner vi oss manade så gör vi båda sakerna känner vi oss söndagslata kan vi strunta i båda? Kontentantan av det hela är att Rom byggdes inte på en dag och svamparna finns fortfarande kvar i storskogen medans söndagslatheten bara är en färskvara som bara finns idag.