En drottninglik bisak?

Känner mig, precis som en. Utdöd, dinosaurie guppy? Som simmar, omkring. I ett utdött hav. Naturligtvis, någon annanstans än här? På en plats, bortom dom sentimentala. Bortom, dom där tids pressarna? Egentligen, bortom allt det. Som inte är för evigt. Trots att, jag känner mig som en. Utdöd, dinosaurie guppy? Simmandes, i det där jävla utdöda havet. Så mår jag, efter omständigheterna. Ganska okej? Även ordet okej, är relativt? Men allt, kan naturligtvis vara värre? Faktiskt fan, så mycket värre? Befinner mig, för närvarande på en skala. Där döda, bananflugor. Huserar spöklikt kring sin, förlamade bidrottning?