Dagen kanske, har kommit? Då man på allvar, börjar räkna ned? Man startar, timglaset. Man ser ökensanden, försvinna jävligt fort? Kanske fortare, än vad man först trodde? Alla skall vi, den vägen vandra? Sa alltid, min kloka mormor. Visst är det så? Hon var, jävligt klok. För 15 år sedan. Trodde jag inte ett spår på, att jag skulle. Bli så här, infernalisk gammal? För gammal är man, när man först har passerat. Det där magiska, trappsteget. Som bär dig, ned till källarplan. Finito goodbye?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar