Grunden, till att jag skriver som jag gör? Är min egenkärlek. Till det skrivna ordet? Min egoistiska formarrådra. Dess, oanade möjligheter. Att skapa, precis det. Som jag vill, att mina läsare skall tycka om? Allt det där, blir som en positiv bokstavsdrog. Som man injicerar, om och om igen. Man får aldrig, riktigt nog? Den dagen, kanske också kommer? Eftersom jag växte upp, i ett betonglikt framtidstro område på 60-talet. Med taggbuskar, rökande fula gubbar, asfaltsgårdar och A-lagare på fritidsgården. Så skriver jag mycket, i den nischen? Därför, att jag älskar det! Självfallet. Men även, kan jag slå till med. Vardagsbagateller, som är så banalt ytliga. Att man, till slut blir. Rädd för dess, skira skugga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar