Odödlighetens spridda tankar?

Några levande tankar, om odödlighet? Eftersom jag är, en tänkare? På hobby plan. Som oftast, vänder in och ut. På vissa aspekter. Tills jag, har accepterat saken? Eller åtminstone, förlikat mig med den. Ibland, kanske jag inte alls? Ens kommer i närheten, av någon lösning. Det är, först då. Dom kreativa alternativa, lösningarna bearbetas. Formas om, och till sluts föds krystande fram. För att nu, tala om odödligheten? Detta stora, tudelade ämne. När jag var yngre. Trodde jag, absolut på odödligheten. Kände mig okrossbar, i mitt späda hudfodral. När man är ung. Är tiden, den minst viktigaste? Till skillnad, mot nu. Då tiden, går allt för fort. Den kroppsliga tiden, är som bekant. Det enda, man inte kan stoppa? Om man, nu inte spelar hockey. Eller knegar? Eller gör, vad som helst? Där den indelta, bestämda tiden. Kan stoppas, efter behag.

Livet ett, sorts avbockande?

Tiden mellan nu, och kvällen. Den marginalen. Är som, en mental väntan på sängen. Fram tills nu, har man bockat av. Hundpromenaden, egenpromenaden, egenvård, frukost, lunch. Även varit, socialt trevlig. Skrattat, i medial samverkan. Det enda som, jag har missat. Är vilan? Personligen, är jag ingen. Vidare vän, utav vilan. Utan jag vill, lägga den tiden. På nattsömnen. Eftersom den, är den klart viktigaste. Men jag ligger, gärna i sängen. Utan att sova! Gärna med, datorn på magen. Ett tillfredställande sätt. Att slå ihjäl, ett par timmar på.

Ett spatserande, i det vita helvetet!

Har precis, kommit in. Efter ett, par timmars promenad. I ett exemplariskt, strålande vinterväder. Ett par minusgrader, mot en kallblek sol. Som vilket, lyste upp dagens tillvaro. Snacka om, att bli bombarderad av D- vitaminer. Men även, attackerad. Av diverse positiva, må bra saker. Min jycke Dino, är en sådan vovve. Som inte alls bangar, för lite snö. Eller ens kyla. Han älskar, det vita helvetet. Han kör ned, huvudet i snön. Som han använder, som en utflippad snöfräs. Snön yr, ur alla håll och vinklar. En smått, galen hund. Men en, lycksalig sådan. Övriga familjen, käkade gårdagens rester. Medans jag, slog till. Med att göra, en ansjovis macka med hackat ägg. Lök och tomater. Inget avancerat, men väl värd en michelin stjärna.

Man kan tycka, vad man vill?

Första deltävlingen avklarad? Känner man, sig lyckligare? Svar nej! Ärligt talat. Vet jag inte, vad man skall tycka? Personligen, tycker jag bara att allt är "too much". Det är ju, vad jag tycker? Medans, mina kvinnliga familjemedlemmar. Sörjde över, att inga tjejer gick vidare? Det kan man tycka, vad man vill om? Annars vaknar, man upp? Till ett fortsatt kallt, februari väder. Någonstans, mellan 6 och 7 minus. Min jycke, som lystrar till namnet Dino. Ligger tryggt, under sängen? Han vägrar, gå ut. Namnet efter den italienska, supermålvakten Dino Zoff. För övrigt, den äldsta målvakt som vunnit ett WM guld. Man kan aldrig, bli för gammal. Till att fortfarande, vinna någonting?

Analysera mera!

Lite lördags analyser: Vart ute, på en lång promenad. Med betoning, på låååång. I ett, underbart strålande vinterväder. Problemet, när man går ut. Så måste man? I sämsta fall. Trängas med alla, andra promenerare. Vilket, inte är så kul som det låter? Man försöker hitta, nåt stråk. Som inte är, hurtbulle anpassad. Vilket, såklart inte är så himla lätt. Det värsta, jag vet är. Hurtbullar, med pastellfärgade kläder och pannband. Där går gränsen, för vad jag klarar av. Jag har lovat mig själv. Att när jag, blir gammal? Om jag blir det? Skall jag, aldrig över min döda kropp. Sätta på mig, pastellfärgade kläder med pannband. Eller gåstavar? Herregud, där gå gränsen. På vad jag, klarar av?

Livet är en schlager. Eller hur?

Ikväll, smäller det? Åter igen dags, för melodifestivalen. Denna gång, i en corona anpassad kostym. Vad gör, man inte? För att tillgodose? Folkhälsomyndigheten rekommendationer? Kanske inte är ett stort fan, av den musikformen? Schlager, är inte mitt bord. Ser bara detta evenemang. Som i ett familjärt, socialt sammanhang. Skrattar, när alla andra skrattar? Gråter, när det behövs. Bara för att, upprätthålla en god ton i sällskapet. Tillhör den, udda skaran. Som tyckte, evenemanget var bättre förr? Med en, definitiv deltävling. Pang på rödbetan, liksom. Nu mera, skall man kränga pengar. Som när man, pressar sönder en grape. För att få ut så mycket, som möjligt. På så, kort tid. En girigbukarnas, flotta tillställning. På gott och ont?

Vinter vinter. Det är frågan?

Ordet vinter, är väldigt tudelat hos mig. Både positiva, och negativa saker? Det positiva, kan vara. Att man byggde igloon, när man var en liten kotte. Man skar ut, fyrkantiga block ur skaren. Leendet, frös fast i fejan. Som ett, kallt konstverk. På den tiden, var vinter vinter. Kallt som fan. Hur mycket snö, som helst. Man gick inte hem, förrns kroppens alla lemmar. Blev blåa, och bortdomnade. Det negativa i sammanhanget? Kunde vara, att man hatade att åka skridskor? När alla andra, älskade det. Senast jag åkte skridskor, var 1964. Men jag ramlade, efter 40 sekunder. Slog i bakdelen. Som blev blåslaget. Bestämde mig för, att aldrig mera åka skridskor. Det löftet, har jag faktiskt hållit sedan dess. Således en man, som står fast. Med sina principer. Som ett cementerat rostfritt rör, i Bråviken.