Balansakt, i en gungfly värld.

Även om det, här nya året. Kan kännas svajigt. Lite gungfly, här och där. På många, sätt och vis. Så kan jag tycka. Att det finns, spår av spännande saker. Lite grymma konstellationer. I min region, byggs det för glatta livet. På höjden, på längden, på bredden. Husen numera, är som byggsatser. Som sätts ihop, rekordfort. Kanske inte, helt optimalt? Såklart, med svindyra hyror som följd.

Företagen, kanske inte direkt blomstrar. Men dom, håller sig flytande. Lite konstgjord andning, här och där. Dock, nätt och jämnt. Dom flesta, tar till andra smarta lösningar. För att både nå nya. Samt behålla sina, gamla trogna kunder. Men även, en hel del. Intressanta nyetableringar, ploppar upp. Som friskusar, lite här och där. Förutsättningarna, kanske blir ungefär. Som när man kokar soppa, på en spik. Det blir inte, bara dåligt.

Mina tidlösa, transparenta skelett!

Tittar in i garderoben. Efter skelett? Ett galet infall, en av många. Alla verkar ha, skelett nu för tiden. Så modernt. Så tidlöst klassiskt. Men jag, hittade inga? Bara en massa, skeppsvraksliknande bråten. Från olika tidsperioder. Ett par, gamla hundben? Nån tummad pin up blaska, från 50-talet. Min egna garderob. Liknar mer ett, formalinstint mausoleum. Än ett, perfekt förvaringsrum. Ett huller, om buller rum. Kliniskt fritt, från dagsfärskt damm.

Har nog aldrig varit, nån vän. För perfektionism. En knepig, hatkärleks relation. Kanske förr i tiden? Då klockorna knappt, rörde sig framåt .Bara visarna, tycktes springa bort. Då timmarna, stod stilla. I väntan på, den kungliga saluten. Jag väntar fortfarande, på efterskalvet? Möjligtvis, missade jag förskalvet i brådrasket?

Surprise surprise!

Min dotter. Hon tittar , fortfarande ängsligt. Under sängen, efter monster? Dom kan dyka fram? När hon var liten. Trodde hon, benhårt på det. Idag, tror hon. Att monstren, har lämnat sängen? Förvisso! För att söka sig. Till mera, bekväma ställen. I kylskåp ,i badkaret, i byrålådan. Överallt där dom, mänskliga hjärnspökena finns. I min barndom. Trodde jag att, dammråttorna var utomjordingar. Det är dom, tills motsatsen bevisas?

Luddiga illmariga bestar. Som rövade bort, oss barn. Till platser, som gud glömde. Idag vet jag. Att jag hade rätt. Eller? Man kan, se på saker. På olika sätt, på olika nivåer. I andra sammanhang. Den andres bedömning. Kan vara, det enda rätta? Egentligen, så kan allt möjligt? Komma fram, under sängen? Även sånt, som man har lyckats förtränga? Surprise surprise!

Another brick in the wall?

Apropå, brickor i spelet. Så kan man kalla, min arma kropp. För en oansenlig, bricka i spelet? Men ändå betydlig, i vissa kretsar. En köttig pjäs, som flyttas fram och åter. Oavsett, om jag vill det eller ej? Till punkterna A och B, ibland till mellanlandet punkt C. En sorts, human lös avskrädes plats. Där alla möjliga, och omöjliga klientel samlas. För att värma upp. Inför ett oengagerat, uppsamlingsheat för B-laget.

Min pjäs, kan tyckas oviktig i sammanhanget? Alla är vi, nån sorts kugge? Ett rörligt element, än så länge? Så länge, det varar? Men det är bara, som det verkar? I själva verket, är jag en överlevande outsiders. Enligt min utsago. Som en kameleont. Som anpassar sig i alla, möjliga sammanhang.

Appendix, good bye!

Idag, så har jag minimerat min dag. Komprimerat den. Det vill säga, jag har krympt min dag. Som i en, tändsticks ask storlek. Snarare, ett frimärkes blotta areal. Trollat bort, alla lösa delar. Kapat av appendixet. Ni vet den där, obetydliga grejen? En slaktare, hade säkert utryckt det som. Att kapa av, det man inte behöver.

Göra det bästa, av det som finns kvar. Det som finns? Är som en, grisknorrs volym. En sjukt, logisk tanke. Summa summarum. På det stora hela, kan man säga att. Mellan pekfingret, och tummen? Att min dag, har fyllt sin kvot. Gott och väl. På alla, sätt och vis.

Silly Billy, och resan till Mars.

Konstigt? En gång i världen. Drömde jag om, att få åka till Mars? Herregud, jag måste ha varit sjuk? Silly Billy? Vem, drömmer om sånt? Vad har jag, där att göra? Va fan! Törs inte, berätta för nån drömtydare? Den skulle bara, ringa efter ambulansen. Pling plong taxin. Ni vet? Vad jag vet, så betalar folk svindyra pengar. För att få sin biljett, till Mars? Packad och klart! Herregud, vilka sjuka jävlar.

Grejen är den. Att resan dit, är sponsrad av miljardärer. Med eget vinstintresse. Men resan hem, får dom bekosta själva. Snacka om, att åka dit på en nit. Så det bara sjunger, om det. Hem kommer man alltid? I vanliga fall. Törs man inte säga, i det här fallet.

När världens, inte blev ensam?

Ett tag trodde jag? Att jag var världens, längsta och smalaste man. I bra ljus, kunde man utan problem. Räkna mina revben, på 100 meters håll. Annars var jag. En blinkande fyr, långt över alla andra. Vid kurragömmalek. Var flaggstången, ett perfekt gömställe. Där bara mitt, långa yviga hår. Röjde min plats.

Sen stötte jag, på en skön lirare. Som både var, längre och smalare. Sen den stunden. Kände jag mig inte, ensam i världen längre. Hade plötsligt, fått en jämlike .En dag, under en jävligt het stund. Under mitt, sommarjobb i Skåneland. När jag hackade, dessa hatade rovor. Visste jag, att långa människor. Inte var varken, sämre eller bättre. Än alla andra. Kände mig, trots allt lyckligt lottad.