Ett tag trodde jag? Att jag var världens, längsta och smalaste man. I bra ljus, kunde man utan problem. Räkna mina revben, på 100 meters håll. Annars var jag. En blinkande fyr, långt över alla andra. Vid kurragömmalek. Var flaggstången, ett perfekt gömställe. Där bara mitt, långa yviga hår. Röjde min plats.
Sen stötte jag, på en skön lirare. Som både var, längre och smalare. Sen den stunden. Kände jag mig inte, ensam i världen längre. Hade plötsligt, fått en jämlike .En dag, under en jävligt het stund. Under mitt, sommarjobb i Skåneland. När jag hackade, dessa hatade rovor. Visste jag, att långa människor. Inte var varken, sämre eller bättre. Än alla andra. Kände mig, trots allt lyckligt lottad.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar