Känna sig taggad, eller sticka ut?

Ibland, så är livet en fest. Oftast, en pest på slak lina. Ett socialt inpassande. För att vare sig, sticka ut. Eller tagga fram. Ett mentalt, mitt i mellan tassande. För att ligga, dom närmsta till lags. Ett smilande, inom lagens råmärken. En sorts, ständig prövning. I en omgivning, som blir allt hårdare. Att välja, sin egna väg. Blir allt svårare. Alla kanske, inte vill vara? I flock immunitet, som herr Tegnell säger? Alla kanske, inte heller vill vara lagspelare? Och dribbla bollen, tillsammans. Med alla, andra lagspelare. Så är det. Personligen, har jag alltid varit en lagspelare. Eller samspelare. Som känner mig trygg. I den spelformen. När det, kommer till kritan? Så är vi alla, beroende av varande. Den spelformen, ligger fast förankrad. I den mänskliga naturen. Så är det.