När det, marginella liksom diffar?

Frun är trött. Hon snarkar. Väggarna bågnar. Jag är gravallvarlig, tro mig? Jycken och jag, roar oss så gått det går. Vi leker, spelar död? Den som vinner, får ett hundben av choklad. Jycken, brukar vinna. Dottern ligger coolt, i sitt rum. Uppkopplad, långt upp över öronen. Länkar, hit och dit. Känslan är grymt ödslig. Men ändå, ständigt närvarande. Utanför, har regnet. Tagit snöns plats. Så jävla moddigt. Så jävla ruttet. I morgon, kommer extremkylan? Snacka om, glädjedödaren. Vinden har börjat ökat något. Men lär, komma igång. Med full kraft, under natten.

Själv är jag, förvånansvärt pigg! Inbillar jag mig? Det skenet, kan bedra. Har nog egentligen aldrig, varit riktigt trött? Vissa halvsanningar suger. Mellan tummen och pekfingret. Kan det förstås, diffa marginellt. Återstoden av kvällen, tänker jag hylla livet. Dess värde, och mening. Sådana stunder, måste ju också finnas? Liksom, vissa skitstunder! Allt har sin mening?