Denna onsdag finns?

Denna onsdag. Börjar, eventuellt våren titta fram? Eventuellt, sa jag! 6 till 7 plusgrader. Schyssta förhållanden. Ganska blåsigt periodvist. Fast med, en smäktande vind. Idealiska förhållanden. Ingen snö, ingen is. Inga benbrott. Frakturenheten avlastas. Detta är, såklart framsidan? Det finns såklart, en baksida också. Fast man har restriktioner. Så väljer ändå, folk att resa iväg? Kanske tror folk, att gräset är grönare på andra sidan? Komma ned till, en nedstänkt social närvaro. Känns, som ingen hit? Annars, är den här onsdagen. Som vilken, onsdag som helst?

Whos Future?

Apropå, framtiden? Så finns den, väl förankrad i. Någonstans i min innersta byrålåda? I vilken, förtäljer inte historien? Kanske, bortom tid och rum? Troligtvis bortom, sans och förnuft? I ett väl, förpackat konvolut. Däri, står det att läsa om? Vad framtiden, har i sitt sköte? Då är upp, till var och en? Att ta del, utav den spektakulära sanningen?

Ytterligare en måndag?

Denna måndag. Går helt i, rehabiliteringens tema. Med vardagliga promenader. Eventuella, sjukgymnast punktinsatser. Hur som helst, på rätt väg är det. Utanför, känns vädret? Tja, som en sen höstdag? Alternativt, en tidig vårdag. Dimman, ligger som ett vått täcke. Över hela härligheten. Ett par 3 plusgrader. Gör att vårkänslorna aktiveras. I mitt nuvarande läge. Lägger jag, större delen av mitt fokus. På just, att komma ut på banan igen. Snart är vi där, sanna mina ord.

Den grötliknande, snön härskar?

Man vaknar upp, till en skön lördag. Inom citationstecken? Med färdigbredda, all inklusive mackor. Så jävla, mumsiga. En krampad krystad, promenad med jycken. Min lårskada dock, hänger i. Troligtvis, blir det sjukgymnastik under nästa vecka? I bästa fall ja? Enligt frugan, som är den allvetande? I den bästa, av världar? Kan jag glömma, allt vad sjukgymnastik är för något? Hoppas, det inte blir så? Förövrigt, har vi 3 plusgrader hemmavid. Snön börjar smälta, allt blir till ogästvänlig gröt? Herregud, vad jag hatar gröt. Då, liksom nu. Men även alla, dagar i veckan.

När kaktusskötarna, får bestämma?

Peppar upp mig, inför mitt. Sjukgymnastbesök, i morgon. Jag har dåliga vibbar, inför det besöket? Min fru, har bara dåliga erfarenheter av dessa. Tydligen, kan man ställa diagnoser genom mobilen. När man berättar, om sina besvär. Man behöver, inte ses? Herregud, vart är vi på väg? Ett läkar dolt samhälle? I regel, klämmer dom inte ens på benet? Vad fyller, dom då för funktion? Kanske, vattna kaktusarna. På kontoret, en gång i månaden? Nu skall det bli, spännande i morgon? Jag vill, att den här sjukgymnasten skall överraska mig? Det är väl, inte för mycket begärt? Jag vill ha, valuta för min patientavgift. Herregud, det kan man väl begära utav sjukvården?

Livet på halv stång?

Livet, kanske inte alltid är en fest? Vilket, man kanske ibland önskar? Det borde, vara så? Ändå passerar, dagarna revy. Omärkt förbi. Vi blir äldre? En del, utav oss åtminstone? Andra formaliseras, i sin tidsbubbla. Forever! I unga år, var livet en fest. Herregud, varje dag var en happening. Flaggan i topp, för det mesta Men ibland. Gick vimpeln ned, på halv stång. Då blev, det sorg i kapärnaum. Men så, var livet då. Även idag. Ibland, önskar jag. Att man klev in, i sin tidsmaskin. Vred tiden tillbaks. För att justera, vissa händelser. Vissa saker, borde aldrig ha hänt? Vissa, saker borde ha hänt. På nåt sätt. Jämnar allt, ändå ut sig. Till ett stabilt, status quo läge.

Snart, är det ingen återvändo?

Sverige, håller på att förbereda sig. Steg för steg. För en, total lookdown. Det är bara, en tidsfråga? Sportlovs veckorna, blir den avgörande faktorn. Visar det sig, att smittspridningen ökar dramatiskt. Under dom veckorna. Då är, en svensk lookdown ett faktum. Som man bäddar, får man ligga? Är en, gammal sanning. Åter igen, så undrar jag hur folk är funtade? När dom ger, sig av. Till proppfulla, vinterplatser. För att ha, vintersports aktiviteter. Det finns, inte alls på min världskarta. Vissa av oss, tror fortfarande. På att, den här pandemin. Inte skall, drabba dom. En sorts naivitet, som är förödande. Är folk, så himla desperata. Att dom frivilligt? Utsätter, både sig själva och andra för livsfara. Tja, alla är vi olika? Så kommer, vi alltid att vara.