Knappast bara blommig falukorv?

Det där om mat är ju alltid intressant. Oavsett i vilken diskussion. Hur långt kan man gå i mixen kreativ fantasi. Tja faktiskt hur långt som helst. I den här gourmé världen finns inga hinder bara möjligheter. Nya grepp nyanser och koncept. Allt är inte svart och vitt knappast heller blommig falukorv, men väl nya kombinationer smaker dofter lukter och änglaliknande skalor. En värld full av upptäckarglädje om uppfinningsrikedom om skaparglädje. Herregud maten gör ju att vi kommer halvvägs till paradiset? När vi väl är där så är vi där för att stanna.

Känslan är på G?

Idag känner jag mig på G. Åtminstone är känslan sån? Det känns rätt helt okej. Det gäller att hitta den där känslan, som ibland kan komma bort på villospår. Kopplas in på fel räls och så vidare. Oftast står den på ett ställe och hänger som man minst anar den. Den kan spela oss ett spratt, vara en clown när som. Igår var förvisso en annan dag, men jag hade dock den rätta känslan. Den hade krupit in i min själ obemärkt när jag satt på muggen. Då passade den på. Så länge man känner den rätta känslan är man oövervinnlig typ?

När man fattar galoppen?

Det bästa med idag är att man tar sig tid till att pusta ut. Man puffar upp sin ljumna kudde, man lägger sig tillrätta i ett framstupa sidoläge. Man låter den gryende tröttheten få ta över kroppen utan mankemang. Det har den definitivt gjort sig förtjänt av. Man väntar på sin ridtjej skall trava in genom dörröppningen med ett leende. Man väntar även på gårdagens rökta lax med ljuvlig hjortronsås. Ett glas vin ett glas öl, och allt det där som tillhör livets goda. Den pågående semesterlunken framskrider som en ryttarens omärkta flykt. En skriande flykt genom drömmars ridåer.

Tänk om?

Tänk om alla dagar vore roliga då visste man inte om det tråkiga? Eller tvärtom. I verkligheten finns det både och, både sorg glädje och ond bråd död. Just döden är ingenting man gärna pratar högt om, men den finns där? Som en naturlig del i människans liv. Som man i dom flesta fall inte kan gardera sig mot. Som man aldrig är förberedd på. Klyschan som en blixt från klar himmel. Kanske tar man inte livet på allvar? Man tror att livet är en självklarhet, den skall bara finnas där? Men en dag vilken som kanske det inte är så himla självklart längre?

I vått och torrt stärks banden?

Det där med vänner och umgänge är väldigt viktigt. Både gamla och nya. Vilket både är berikande och lärorikt. Att vårda vänskapen i både torrt och vått. För min egen del så har jag ett par vänner som jag sätter högst i kurs. Dom är dom viktigaste. Sedan finns det vänner som bara finns där, som ställer upp när man behöver dom. Sådana man kan lita på i vått och torrt. Som man kan luta sig mot när åskan mullrar, som man kan hålla sig i när vinden tjuter. Sådana kompisar växer minsann inte på trän?

Ingenting varar för evigt?

För en stund sedan åkte våra favoritvänner åter hem till Hisingen. Så himla genomtrevliga och sympatiska. Ett par intensiv veckor är till ända. Om exakt en månad strålar vi åter samman i Uddevalla för en veckoända. Allt sånt där roligt tar ju slut nån gång, så är det ju. Ingenting varar ju för evigt, även om man vill tro det. Allt har ett slut men även en början. Allt som vi tar med oss är både kärlek och evig gemenskap. Sånt som gör livet värt att leva.

Timeout?

Regnet och åskan har tillfälligt tagit en timeout? Hur länge den varar vet dock ingen? Fram och tillbaks med skyddstäckena, herregud så jävla tröstlöst. För tillfälligt skiner solen fast himlen är grådassig. I horisonten lurar ett par mörka moln. Hoppas bara att det bli ett Status Quo läge? Apropå rockgruppen Status Quo så har jag sätt dom live 5 gånger. Dom är fortfarande en av mina trogna husgudar. Deras headbanging musik får mig alltid att växa en tum. Apropå annat så gör min hustru tic toc pasta med vitlök. Naturligtvis blir det hur bra som helst.