Det viktigaste i livet?

Denna här lördagen börjar bra efter en bitvis kall morgon. Luften känns definitivt höst. I fråga om lukt och smak så har jag inte tillgång till dom ack så viktiga funktionerna för närvarande? Därför får frugan vara mina organ så länge det varar? Dagens frukost bestod av sedvanligt kaffe som jag bara kände av det varma? Ett par kaviarmackor som jag bara kände det salta i? Får nog leva ytterligare ett tag till med skokartongens odelikata smakupplevelse? Har liksom inget val?

Det viktigaste är att jag trots allt har kvar matlusten till viss del? Men men det kommer en annan tid framöver. Idag får inte min övriga familj ens kliva ut ur huset under rådande omständigheter? Vilket får min tonårsdotter till att gå upp i limningen? Herregud hellre brottas jag med en paranoid krokodil än att gå i klinch med min tonårsdotter? Man väljer dom striderna som man kan vinna, resten skiter man i.

En läkande del i helheten?

Tydligen så fick man skrapa bort frosten från rutorna i morse? Själv har jag ingen aning om det? Frugan hade varit ute med jycken och konstaterade det. Själv tänker jag varken gå ut i dag eller i morgon heller för den delen. Är för närvarande mitt uppe i en läkningsprocess, så det får ta den tid det tar för återhämtning. Det gäller att inte komma tillbaka för snabbt? Det drabbar bara en själv.

Oavsett om vi vill det eller inte så går vi smygande icke obemärkt in i en sensommar slash förhöst period, där kalla mornar löser av varma dagar. Nu finns det ingen återvändo. Ligger fortfarande kvar i sängen och hoppas på att om nån dag skall mina smak och luktsinnen återvända till min trötta kropp?

Dom stora hanterarnas tid?

När man som jag ligger sjuk i sänghalmen så har man tid över till att reflektera över olika saker? Exempelvis då bombdådet i Värnamo översvämningarna i staterna talibanernas våldstyre som för det utarmade landet ytterligare 1000 år tillbaka i tiden. Även om min egen dödlighet eller odödlighet om ni så vill? För närvarande ökar smittspridningen lavinartat i vårt land även utanför våra gränser finns det inget hopp om bättring?

På sikt kanske man kan hantera pandemin men knappast kortsiktigt. Passar även på att tacka för alla gratulationerna på gårdagens födelsedag. Kroppsligt sätt är man på fel sida om 60 års sträcket? Mentalt är man fortfarande med i matchen, för den matchen vill man ju inte förlora för allt smör i småland.

Osäkert i ett skarpt läge?

Befinner mig fortfarande i ett skarpt läge sjukdomsmässigt. Har bara blivit marginellt bättre sedan tidig måndag, faktiskt inga tendenser alls till att bli bättre? Inom ett par timmar hoppas jag att mitt efterlängtade covidprov svar kommer? I dagsläget vet jag fortfarande ingenting om vad jag har? Det kan vara allt emellan det tänkbara och det otänkbara? Fågel fisk eller mittemellan?

Som vanligt denna här sjuka veckan har min frukost smakat skokartong. Hoppas verkligen att min smak och lukt, kommer tillbaks inom kort? Frugan jobbar fortfarande hemma, och kommer så att göra en bra tid framöver. Själv kan jag inget annat göra än att skriva av mig så gott det går. Det är väl det ända som fortfarande går?

När allt kommer smaka som vanligt igen?

Är uppe och sträcker på mig ett tag, alla onda leder knakar. Hela processen låter som en begynnande jordbävning. Ett plockepinn ras eller liknande? Ärligt talat har jag ont i precis varenda rörlig del i kroppen. Känner att jag inte kan ligga still mer än ett tag i sänder. Snart skall min gulliga familj efter avslutad ridlektion börja med kvällens festtacos.

Som i vanliga fall smakar superb rent utsagt gudomligt men för närvarande är jag rädd för att anrätten mer kommer att smaka åt skokartongs hållet. Men mitt långtidsminne i hjärnan vet exakt hur det smakar i vanliga fall. Jag får förlita mig på den känslan. Tänker bädda ned mig utan protest i soffan för att avnjuta sista försäsongsmatchen i hockey inför shl premiären. Så är min plan inför kvällen.

När smaklökarna spelar fulspelet?

Har precis tryckt i mig en böcklingpastejs macka. Denna i vanliga fall så underbart goda macka förvandlas smakmässigt till en oansenlig skokartong? Fortfarande har jag noll smak noll lukt, ingenting av dom där viktiga funktionerna fungerar som dom skall. Ändå så har frugan köpt med ett gäng delikata smörkrämsbakade vaniljbullar av den bästa sorten i från Bullvivan, som är ett favoritkondis i närheten utav oss. Såklart bara för att förgylla den här bemärkelsedagen.

Men snart är det dags för finfikat då får jag vara så vänlig att kravla mig ur sänghalmen till fikabordet och hålla god min. Vad gör man inte för den goda sakens skull? Även fast dom där med öga sätt mått delikata smörkrämsbakade vaniljbullarna bara kommer att smaka som en oansenlig skokartong.

Ligger där jag ligger?

Här i min sänghalm breddar jag min syn på min egna odödlighet? Konstaterar krasst att jag knappast har någon. Alla skall vi den vägen vandra, fast jag ligger däckad i min sjuka linda så kommer jag säkert överleva även morgondagens vedermödor? Mitt tillstånd kommer säkert bestå en bit in i nästa vecka. Men allt det där beror på det kommande provsvarets utgång?

I vilket fall så ligger jag där jag ligger. Fast förankrad i mitt tillstånd. Fortfarande flödar gratulationerna vilt in på min originalsida vilket jag är sjukt tacksam för. Efter min långa tid på det här mediet har jag fått otroligt många vänner. Men vänner kommer vänner går medans dom trogna vännerna består. En sanning så god som nog.