Efter mycket om och men och många timmars väntan igår på akuten fick jag så äntligen träffa en läkare som kunde ge mig en diagnos på mina problem, efter att i fredags typ ha blivit hemskickad efter mer än 8 timmar lidande med en värktablett som plåster på såret. Som med allt annat i livet så gäller det att träffa rätt personer vid rätt tillfälle för att det skall funka. I fredags träffade jag dock ett gäng måndagsexemplar som inte hade en blekaste aning vad jag hade ibland blir man mörkrädd mitt på ljusa dagen.
I mitt nuvarande läge kan jag inte nyttja den bländande solens kraft då jag ligger med benet i högläge men jag hoppas på att allt eftersom skall jag ta lagoma promenader för att stärka upp mitt försvar igen det får ta den tid det tar man kan omöjligt skynda på processen utan låta läkningen ha sin gång. Eftersom man är envis som synden själv så bryter jag mot vissa regler som att inte belasta foten men endast under korta stunder. Man känner bäst själv när det är dags att vila och samla nya livgivande krafter.
Påståendet om att Rom inte byggdes på en dag är i mitt fall ganska klockrent man jobbar sig sakta framåt till ett gynnsamt bra läge varje dag där varje dag förhoppningsvis blir ett fall framåt i läkningsprocessen. Med den inställningen kan man komma långt. Kroppen är en ganska fantastisk mekanik bara man ger den rätt verktyg att jobba med nog om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar