Summa summarum?

Hej o hå? Nu har man, varit i väg. För att, pumpa in den 2:dra vaccindosen. Det gick, som en dans. Fortfarande, vet man inte ett spår om? Vilken effekt, den kommer att ha? När den väl, har landat i din kropp? Allt ifrån, till att bli skitsjuk? Till att få, oanade superkrafter? Snudd på, odödlighet. Ingen vet, någonting? Nu är det gjort. Nu inbillar, jag mig att jag är skyddad? Hum hum? Åtminstone, till att bli allvarligt sjuk i coviden? Inte ens det, kan dom garantera fullt ut? Summa summarums! Det kanske är, enklare att träffa på en ordinär utomjording? Än att få, bekräftat om vaccinets tillförlitlighet?

Psycho Killer!

Avrundar, den här tisdagen. Med att, konstatera att. Man är fan inte bättre, än man gör sig? Trots att jag, inte kan bli bättre? På det, som jag gör? Så kan jag nog, bli bredare. Mera volym, än mer sfär. På så sätt, kan allt bli positivare. Så tänker jag? Går man in. Med att nu, jävlar tar jag dom. Samtliga alla! Så gör man det. Eftersom, man är. Begåvad, med en vinnarskalle. Kliver man upp, ur sängen. Intalar sig, själv att. Denna här dagen, blir bara skit. Då kan inte dagen, bli annat än skit. Ett krasst, psykologiskt konstaterande.

Om haren, som ville mig väl!

Denna här, tisdagen. Har varit, som en solkurva. På en, smörad APK limpa? Med slirspår. I mina kretsar. En helt, okej dag. Vare sig utan, hagelstormar och gräshoppa svärmar? I mina ögon, en helt okej dag. Dagen började, när jag cyklade 05.00. En blåfrusen haren. Hoppade plötsligt, fram ur buskaget. Mitt framför, min kylslagna stålhingst. Som bromsades upp. Haren, den sprang fram ett 20 tal meter. Stannade upp, och vände på blicken. Den liksom, tittade på mig. Precis, som om den ville berätta? Är allt okej, med dig? Eller så? Efter våra, ömsesidiga syn kontakter. Fortsatte vi, åt var sitt håll. Min väg, var mot jobbet. Haren, var troligtvis på väg? Mot ett, annat klimat?

Återuppstod, på den andra dagen?

Igår, vad jag trött. Så in, åt helvete! Så kan det vara, med oss dödliga. I dag, känner jag mig återuppstånden. På gott och ont. I och för sig, har jag bara ont i ryggen. Men det hör, till med åldern. Annars, känner jag mig som prima fisken. I ett, uttömt akvarium. Lite underförstått, men ändå? Allt är ju, relativt. Vad det en, professor som sa? Nån poäng, hade väl ändå gubben? Vädret, är som följande: Kallt som attan, på morgonen. Varmt, med kall sol resten utav dagen. Annars, mörknar det senare. För varje dag, som går.

Ur en, grön ballong?

Känner mig trött. I ben, och märg. Både inom, och utombords. Som om, någon släppt ur luften. Mot min vilja. Ur en, grön ballong. Jävligt sakta, och långdraget. Bara på, pin kiv? Kroppens, bokstavs energier är uttömda. Kvar är endast, några simpla stavelser. En och annan, splittrad konsonant. Nåt adjektiv, som ligger och släpar efter. Nåt prekärt verb, som gått vilse? Precis, som nåt? Som dras efter en bil. Mot dess vilja. I morgon, är en annan dag? Okej! Då kanske, allt släpper? Ny energi, fulls på. Allt blir, som vanligt igen? Eller, kommer nåt förlupet subjektiv i vägen? Allt det där, står att läsa om bland stjärnorna?

I en älskad, men svunnen tid!

Börjar så sakta. På att avrunda, den här söndagen. En blandad dag, av D-vitamin bombning. Långa, givande promenader. Med eller utan jycke. Ett kassler intag, med klassiskt potatis. En söndagsmiddag, så god som nog. Minns när jag, åt hos min älskade mormor och morfar. Prick klockan 12, så gott som varje söndag. Då serverades det, antingen kalops. Eller karréspjäll. Alternativ, slottsstek med gräddsås. Kunde överraska ibland, med fågel fisk eller mittemellan. Morfar, serverade oss var sin mellanöl. Samtidigt, som han predikade. Det mesta, som han hade vart med om? Nu var det så. Att man hade hört, den historien. Hur många gånger, som helst. Som efterrätt, dukades det fram nyponsoppa grädde och biskvier. Eller olika fruktkompotter, krämer eller alternativt chokladpudding med vispgrädde. Allt det där, var säkra kort. I en kort, med passerad tid.

En av, dom många hållplatserna!

Egentligen, handlar mitt liv om? Att hitta, min plats. Att finna, min nisch. Ett evigt sökande? Herregud, livet är alltför kort. Tills man till slut, hittar den? Om det nu, var den man letade efter? Kanske var den bara. En av många, hållplatser. Fram till den. Som man, mentalt sätt ville finna? På rak arm, kan jag säga? Att jag har, precis klivit av.

En av, dom många hållplatserna. I väntan på, att finna? Det rätta, som gör mitt mentala inre nöjd? Under tiden. Som jag frenetiskt, fortsätter att leta? Troligtvis, efter det där ouppnåeliga? Som möjligtvis, ligger väl dolt. Bakom nästa krön. Så fortsätter jag, att vara den där vaktmästaren. Med rätt att, förgylla andras dagar! En ack, så väl viktig uppgift.