Positiva dagar i ett stim?

Det där om att gå in i ett stim, det är så jag är i just för tillfälligt. Ett positivt sådant. Nu ger jag hjärnan tillfälligt i akt, till att vända in och ut på vissa funderingar. Att mangla olika tankar till strykfria skjortor att bena ut några dolda mönster i dagsljuset. Det är sånt som jag sysslar med i skrivandets stund. En lyx måhända eller ett brinnande begär att hela tiden skapa någonting. Som både jag och mina få läsare känner sig delaktiga i. Min värld är som det som kommer ut ur en centrifug, vilket är allt möjligt kring fågel fisk och mittemellan? Säger som den där ständigt sökande surfaren, det gäller att haka på den där vågen? Den kommer säkert aldrig mer tillbaks?

Om nu inte nuet är det viktigaste?

Vad är viktigare än nuet? Tja har man inte sin historia att referera till, då är det nog kört? Alla bär vi omkring med olika historier med olika jobbiga skelett i garderoben. Konstaterar att ingen av oss är perfekta, såklart det finns säkert en och annan som inbillar sig det? Men det lyser igenom förr eller senare. Är man som jag en vanlig snudd på hederlig arbetare, utan vare sig jobbiga skelett i garderoben eller någonting annat som förpestar min eller andras verklighet. Då har man både fötterna tryggt förankrade på jorden. Men ibland gör jag som Clark Kent, då byter jag skepnad och kryper in i min egna skaparbubbla. Skräddarsytt bara för mig. Ett sorts mentalt frigörande alternativ som passar min personlighet.

En bra stund på jorden?

Min bästa stund är utan tvekan på morgonen. När man är ledig om man är ledig. Det viktiga morgonkaffet den nödvändiga ostmackan den oumbärliga grapefrukt juicen. Det är då man skapar eventuella storverk underverk eller huvudvärk hos sin partner. Det är på den lilla delikata morgonstund man försöker peppa sin oroliga konstnärssjäl. Bejaka dess krav och förväntningar. Eventuellt stilla dom inre huserande demonerna, som ibland orsaker små försynta kaos i ett vattenglas. Det är endast då innan den övriga familjen vaknar upp, som man kan lägga ribban för dagen. Desto lägre ribba desto mer lättja.

Den tillfälliga kungen utav egentiden?

Fortsätter med min ack så dyra egentid ett privilegium men även ett unikum. Dottern är hos sin tighta kompis i Hisingen, frugan jobbar hela veckan ut. Sedan börjar hon sin semester den andra utav 2 delar. Ibland får man dela upp det hela. Endast våran jycke Dino som emellanåt pockar på sin uppmärksamhet. Oftast kryper han under sängen för att endast komma fram när kissblåsan är på sin bristningsgräns. Den jycken hatar verkligen värmen. Kunde man läsa hans hundtankar skulle man säkert läsa ord som vinter med dess kalla innehåll.

På upptäcktsfärd runt din egna husknut?

Naturligtvis så är fortfarande Örebro jordens medelpunkt? Så är det så blir det, tills nåt annat rubbar den ordningen. Vilket i nuläget är otänkbart? Men eftersom man är en svensk uti fingerspetsarna så är Sverige helt fantastiskt i all sin avlånghet. I sin mångfald och rikedom. Det finns fortfarande sjukt mycket att upptäcka på hemmaplan, om man nu går längre bort än dom vanliga turistfällorna. Att våga är att vinna. Herregud, ni anar inte hur mycket det finns, som ni inte ens hade den blekaste aning om? Den som söker finner också vidare? Ur eget intresse så lockar inte Mallis längre än på några år? Man vet såklart aldrig men förr eller senare? Det finns faktiskt en hel upptäckarvärld bara runt din egna husknut.

När det sjukt roliga väl landar?

Dottern har det fortfarande sjukt skojigt på Hisingen. Nån stans mellan raderna längtar hon hem? Så är det. Borta bra men hemma bäst. Hon har verkligen inte saknat något, utan full aktivitet dagarna långa. Ett sorts himmelrike på jorden. För min egen del begränsar jag min aktivitet tills jag behöver den? Det kan bli nu eller på en gång, likaväl som det kan bli i morgon eller nån helt annan dag? Gud vet om det? Eller så? I annat fall så får man vila sig i form och invänta första bästa tillfällighet? Kommer den så kommer den annars inte?

När ingenting är hugget i sten?

På tal om att ingenting varar för evigt så är det nog en definitions fråga? Vad vill man skall vara för evigt? Eller inte? När man jobbar fram till pensionen så är ledigheten väldigt begränsad. Sedan när man väl är framme, då är man sin egen chef över sin utmätta tid. En tid som i och för sig inte varar för evig? Men väl en rymd som man måste vårda. I skrivandets stund nyttjar jag min begränsade egentid på bästa sätt. En hisklig bred blandning mellan skriva inlägg sol bad god mat allehanda drycker, och såklart ett motionerat rörelseschema. Alla primära delar måste ha sin del utav den flödande kärleken. Vad vore annars livet på en pinne? Troligtvis som en avsågad gren i den småländska trollskogen?