På tal om att ingenting varar för evigt så är det nog en definitions fråga? Vad vill man skall vara för evigt? Eller inte? När man jobbar fram till pensionen så är ledigheten väldigt begränsad. Sedan när man väl är framme, då är man sin egen chef över sin utmätta tid. En tid som i och för sig inte varar för evig? Men väl en rymd som man måste vårda. I skrivandets stund nyttjar jag min begränsade egentid på bästa sätt. En hisklig bred blandning mellan skriva inlägg sol bad god mat allehanda drycker, och såklart ett motionerat rörelseschema. Alla primära delar måste ha sin del utav den flödande kärleken. Vad vore annars livet på en pinne? Troligtvis som en avsågad gren i den småländska trollskogen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar