När jag växte upp så var mormor min fasta punkt och trygghet. Tillbringade mycket tid hos henne och morfar. På tal om min morfar så jobbade han fram till 1975, då han gick i pension. Han var en stolt och plikttrogen verkmästare i asfaltbranschen. Där han la asfalt och vidare, så fick hans familj följa med. Som ett resande sällskap, som tillfälligt slog ned sina bopålar lite här och var. Som en asfalt rallare. Till slut hamnade dom i Närke metropolen Örebro. Som till slut blev en permanent plats i tillvaron. Han var stolt och berättade att han, minsann inte hade varit sjuk en enda dag under sina 40 år i asfaltbranschen. Numera ser livet betydligt annorlundare ut, nu är ,man sjuk när man är sjuk. Annars får man inte jobba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar