Versioner av självgungande tingestar?

På ett sätt känns det som om man vore i helvetet? Denna hiskliga värme denna definitiva ogiltighet. På ett annat sätt kunde vi ha varit i paradiset? Men det är vi inte än. Min version av heligheten är den att jag sitter i en självgungande hammock, någonstans i ingenstans. Dricker kall öl leker med min hustru skojar med mina barn busar med min jycke. Men den versionen är vi inte framme vid, vi är bara vid version 1.0 som väntar på sin uppgradering. Denna här värmen gör mig solskygg, som en inskränkt skorpion som söker en AC som inte finns. Många talar om värmeböljans godhet, själv påstår jag att den här värmen kommer för att stanna?

Vad är kul på nåns skala?

I min värld är det inte hur många vänner man har, utan dom man har dom vårdar man. Kvalité före kvantitet. Men det beror naturligtvis i vilket sammanhang man talar om. Som en politiker, dom vill ha många som röstar på personen. Då talar vi kvantitet före kvalité. Kalla fakta liksom. Men går man ned frivilligt i en pool med hungriga pirayor, då kvittar det om det är kvalité eller kvantitet. Hur det än är så slukar den dig med hull och hår, där endast det finputsade skelettet blir kvar? Hur kul är sånt på en skala?

Som en icke kung i tårt träsket?

Eftersom jag inte får bli kung i det här landet? Så siktar jag krasst på att bli någonting hela annat? Som en clown eller en medial sprätt som kullkastar dina innersta tankar? Eller en medioker själ som skriver någon annans sanning synlig mellan raderna? Kanske en introvert smilande groda? Kort sagt kan jag bli vad som helst när som helst? Typ i morgon är en annan dag? När jag var ung vägrade jag bli lokförare, som alla andra ville bli? Herregud varför skulle jag bli som deras drömmar? Jag ville skapa mina egna drömmar mitt eget ideal? Sedan blev det som det blev, det vart som det vart? Summerar man fram tills nu, kan man lugnt säga att mitt liv blev som en gräddtårta. Där omständigheterna har slukat all befintlig grädde, där verkligheten har nallat på det söta innehållet. Det som blev kvar är det som är realistiskt här och nu?

Står och faller med dilemman?

Visst är världen fantastisk? Några ändar stänger igen andra öppnar sitt inre. En del chansar på den gyllene medelvägen, som att ta första tårtbiten och hoppas på det bästa? Faller den eller står den? I min del utav världen, står och faller allt med den rådande verkligheten. Idag känns allt okej men i morgon då? Ingen jävel som vet ett smack hur nästa minut kommer att bli? Som en oerfaren meteorolog som innerst inne vet att 50/50 principen är den som gäller. Som att kasta krona eller klave om liv och död. Hugedamig vilket dilemma?

Rom byggdes inte på en dag?

Ibland är man olika lagd beroende på ditten och datten. Man tycker om si eller så oftast går sånt hand i hand? Hos mig personligen är jag en låt oss säga en allvetare? Jag kan mycket om lite och lite om mycket? Kan bygga saker men undviker sånt? Vilket jag överlåter till grejens expertis. Kan meka dom mest fantastiska ting men bara om mitt inre jag är på det humöret. Idag lyser solen med sin närvaro, vilket den har gjort ett par dagar nu. Är inne i ett varmt flow på gott och ont? Där varje litet kall hål blir det avgörande, mellan hjärn kokning och mental kallbrand. Som att tvingas välja mellan pest eller kolera? Riktigt så illa är det dock inte. Idag kan åtminstone jag välja mellan sol och icke sol. Lovar er att båda delarna är likna välkomna.

Positiva dagar i ett stim?

Det där om att gå in i ett stim, det är så jag är i just för tillfälligt. Ett positivt sådant. Nu ger jag hjärnan tillfälligt i akt, till att vända in och ut på vissa funderingar. Att mangla olika tankar till strykfria skjortor att bena ut några dolda mönster i dagsljuset. Det är sånt som jag sysslar med i skrivandets stund. En lyx måhända eller ett brinnande begär att hela tiden skapa någonting. Som både jag och mina få läsare känner sig delaktiga i. Min värld är som det som kommer ut ur en centrifug, vilket är allt möjligt kring fågel fisk och mittemellan? Säger som den där ständigt sökande surfaren, det gäller att haka på den där vågen? Den kommer säkert aldrig mer tillbaks?

Om nu inte nuet är det viktigaste?

Vad är viktigare än nuet? Tja har man inte sin historia att referera till, då är det nog kört? Alla bär vi omkring med olika historier med olika jobbiga skelett i garderoben. Konstaterar att ingen av oss är perfekta, såklart det finns säkert en och annan som inbillar sig det? Men det lyser igenom förr eller senare. Är man som jag en vanlig snudd på hederlig arbetare, utan vare sig jobbiga skelett i garderoben eller någonting annat som förpestar min eller andras verklighet. Då har man både fötterna tryggt förankrade på jorden. Men ibland gör jag som Clark Kent, då byter jag skepnad och kryper in i min egna skaparbubbla. Skräddarsytt bara för mig. Ett sorts mentalt frigörande alternativ som passar min personlighet.