En bra stund på jorden?

Min bästa stund är utan tvekan på morgonen. När man är ledig om man är ledig. Det viktiga morgonkaffet den nödvändiga ostmackan den oumbärliga grapefrukt juicen. Det är då man skapar eventuella storverk underverk eller huvudvärk hos sin partner. Det är på den lilla delikata morgonstund man försöker peppa sin oroliga konstnärssjäl. Bejaka dess krav och förväntningar. Eventuellt stilla dom inre huserande demonerna, som ibland orsaker små försynta kaos i ett vattenglas. Det är endast då innan den övriga familjen vaknar upp, som man kan lägga ribban för dagen. Desto lägre ribba desto mer lättja.

Den tillfälliga kungen utav egentiden?

Fortsätter med min ack så dyra egentid ett privilegium men även ett unikum. Dottern är hos sin tighta kompis i Hisingen, frugan jobbar hela veckan ut. Sedan börjar hon sin semester den andra utav 2 delar. Ibland får man dela upp det hela. Endast våran jycke Dino som emellanåt pockar på sin uppmärksamhet. Oftast kryper han under sängen för att endast komma fram när kissblåsan är på sin bristningsgräns. Den jycken hatar verkligen värmen. Kunde man läsa hans hundtankar skulle man säkert läsa ord som vinter med dess kalla innehåll.

På upptäcktsfärd runt din egna husknut?

Naturligtvis så är fortfarande Örebro jordens medelpunkt? Så är det så blir det, tills nåt annat rubbar den ordningen. Vilket i nuläget är otänkbart? Men eftersom man är en svensk uti fingerspetsarna så är Sverige helt fantastiskt i all sin avlånghet. I sin mångfald och rikedom. Det finns fortfarande sjukt mycket att upptäcka på hemmaplan, om man nu går längre bort än dom vanliga turistfällorna. Att våga är att vinna. Herregud, ni anar inte hur mycket det finns, som ni inte ens hade den blekaste aning om? Den som söker finner också vidare? Ur eget intresse så lockar inte Mallis längre än på några år? Man vet såklart aldrig men förr eller senare? Det finns faktiskt en hel upptäckarvärld bara runt din egna husknut.

När det sjukt roliga väl landar?

Dottern har det fortfarande sjukt skojigt på Hisingen. Nån stans mellan raderna längtar hon hem? Så är det. Borta bra men hemma bäst. Hon har verkligen inte saknat något, utan full aktivitet dagarna långa. Ett sorts himmelrike på jorden. För min egen del begränsar jag min aktivitet tills jag behöver den? Det kan bli nu eller på en gång, likaväl som det kan bli i morgon eller nån helt annan dag? Gud vet om det? Eller så? I annat fall så får man vila sig i form och invänta första bästa tillfällighet? Kommer den så kommer den annars inte?

När ingenting är hugget i sten?

På tal om att ingenting varar för evigt så är det nog en definitions fråga? Vad vill man skall vara för evigt? Eller inte? När man jobbar fram till pensionen så är ledigheten väldigt begränsad. Sedan när man väl är framme, då är man sin egen chef över sin utmätta tid. En tid som i och för sig inte varar för evig? Men väl en rymd som man måste vårda. I skrivandets stund nyttjar jag min begränsade egentid på bästa sätt. En hisklig bred blandning mellan skriva inlägg sol bad god mat allehanda drycker, och såklart ett motionerat rörelseschema. Alla primära delar måste ha sin del utav den flödande kärleken. Vad vore annars livet på en pinne? Troligtvis som en avsågad gren i den småländska trollskogen?

Tillsammans går vi in rätt i kaklet?

Det är faktiskt ganska lustigt att jag och min son är sjukt lika i vårt sätt att tänka. Kanske inget onormal eller så men ändå? Att komma fram till saker och sanningar i olika frågor. Vi plöjer igenom tankar kring världsalltet djupa funderingar kring ologiska ting och företeelser. Kort sagt vi går in i kaklet i dessa frågor som vi vänder ut och in på. Till sist kommer vi fram till någonting som vi gemensamt tror på för stunden? Som vi alla vet kan saker och ting förändras på bara nån bråkdel. Eftersom vi lever i nuet så är ingenting bestående.

När pinnstolar blir hårdvara?

Apropå fullbelagda hotell så finns det knappt inte ens en pinnstol att hyra? Känner folk i den branschen som kan konstatera fakta. Gårdagens allsvenska fotbollsmatch här på hemmaplan släppte in typ 2 500 likasinnade. På nåt sätt måste man förr eller senare återgå till det normala? Frågan är bara om när och på vilket sätt? Allt kanske inte blir som förr, troligtvis sitter nånstans i ditt inre ord som social distansering hålla avstånd och så vidare. Sånt kanske vi får leva med för tid och evigt?