När diverse tåg väntas landa?

Sitter mitt i semesterbubblan och ler. Dottern och hennes bästa vän, sitter just nu på tåget från Göteborg hem till Örebro. Tåget väntas landa inom en dryg timma. Mitt semesterparadis är faktiskt här på hemmaplan, med både pool potatisland och övrig växlighet. Bättre kan man faktiskt inte ha det? Nu får man göra det bästa utav situationen, inga problem kan jag tycka. Förr i tiden var faktisk Mallorca vårt paradis med typ 15 raka årliga resor. Det var då det, nu lockar faktiskt inte det längre. Möjligtvis nån gång i framtiden? Kan man nu inte åka till Mallis, då får man ta ta Mallis känslan hit istället.

Olika människor med olika frågor?

Värmen består men vännerna ändras? Nya förmågor till gamla stutar flanerar längst mina domäner. Alla dessa människor har blott en fråga: Herregud min skapare, vad jävla varmt det är? Ska det vara så här? Är det normalt eller? Tja vad svarar man på sånt? Typ det som var normalt igår är knappast normalt idag? Hur som helst kan man lugnt konstatera att denna här sommaren, har varit helt okej. Bönderna är glada, djuren inbillar jag mig trivs som fisken i plurret. Den enda levande varelsen som verkligen hatar denna extremvärme är min jycke Dino. För han finns det bara en väderlek.

Att exponeras eller inte. Det är frågan?

Min skrivar policy är att sticka in sticka ut eller vidvinkla omgivningen. Fast på rätt sidan om lagens råmärke. Min roll i det stora hela är lika litet som en amöbas förtvivlade kamp i ett vattendrag. Nånstans efter vägen greppar den där stackars amöban fast vid en förlupen gren som bara finns där just då. Kalla det ödets nyck eller vad ni vill? Egentligen skriver jag bara för att tillfredsställa mig själv, å andra sidan för att stilla mina få läsares hunger. Nånstans i sammanhanget gör jag en sorts nytta? Idag har jag faktiskt bara varit ute 33 minuter? Varken mer eller mindre? Varför därför? Det vet bara gud? Känner att jag inte alls vill exponeras av den sjukt starka solen. Åtminstone inte idag!

Versioner av självgungande tingestar?

På ett sätt känns det som om man vore i helvetet? Denna hiskliga värme denna definitiva ogiltighet. På ett annat sätt kunde vi ha varit i paradiset? Men det är vi inte än. Min version av heligheten är den att jag sitter i en självgungande hammock, någonstans i ingenstans. Dricker kall öl leker med min hustru skojar med mina barn busar med min jycke. Men den versionen är vi inte framme vid, vi är bara vid version 1.0 som väntar på sin uppgradering. Denna här värmen gör mig solskygg, som en inskränkt skorpion som söker en AC som inte finns. Många talar om värmeböljans godhet, själv påstår jag att den här värmen kommer för att stanna?

Vad är kul på nåns skala?

I min värld är det inte hur många vänner man har, utan dom man har dom vårdar man. Kvalité före kvantitet. Men det beror naturligtvis i vilket sammanhang man talar om. Som en politiker, dom vill ha många som röstar på personen. Då talar vi kvantitet före kvalité. Kalla fakta liksom. Men går man ned frivilligt i en pool med hungriga pirayor, då kvittar det om det är kvalité eller kvantitet. Hur det än är så slukar den dig med hull och hår, där endast det finputsade skelettet blir kvar? Hur kul är sånt på en skala?

Som en icke kung i tårt träsket?

Eftersom jag inte får bli kung i det här landet? Så siktar jag krasst på att bli någonting hela annat? Som en clown eller en medial sprätt som kullkastar dina innersta tankar? Eller en medioker själ som skriver någon annans sanning synlig mellan raderna? Kanske en introvert smilande groda? Kort sagt kan jag bli vad som helst när som helst? Typ i morgon är en annan dag? När jag var ung vägrade jag bli lokförare, som alla andra ville bli? Herregud varför skulle jag bli som deras drömmar? Jag ville skapa mina egna drömmar mitt eget ideal? Sedan blev det som det blev, det vart som det vart? Summerar man fram tills nu, kan man lugnt säga att mitt liv blev som en gräddtårta. Där omständigheterna har slukat all befintlig grädde, där verkligheten har nallat på det söta innehållet. Det som blev kvar är det som är realistiskt här och nu?

Står och faller med dilemman?

Visst är världen fantastisk? Några ändar stänger igen andra öppnar sitt inre. En del chansar på den gyllene medelvägen, som att ta första tårtbiten och hoppas på det bästa? Faller den eller står den? I min del utav världen, står och faller allt med den rådande verkligheten. Idag känns allt okej men i morgon då? Ingen jävel som vet ett smack hur nästa minut kommer att bli? Som en oerfaren meteorolog som innerst inne vet att 50/50 principen är den som gäller. Som att kasta krona eller klave om liv och död. Hugedamig vilket dilemma?