Om olika kräftgångar?

Herregud vilken tid det ska ta sig tills man blir normal igen? Åtminstone tills man blir funktionsduglig? Det blir du aldrig skojar frugan till det. Det ligger väl nån poäng i det också? Egentligen finns det inga normala människor? Alla är vi normala på sitt sätt?

Vi har fått lära oss sedan barnsben att normala människor är dom som inte gör nåt onormalt? Men sen vad som är normalt eller inte, kan diskuteras tills fan avlöser varandra? Gårdagens kräftkalas har blivit dagens kräftgång. Det är smällar man får ta?

När dimmorna har lagt sig?

Dimmorna börjar äntligen lätta något i från gårdagens kräftskiva? Det stora tabernaklet hemmavid i dryckeslag med dom goda grannarna. En extraordinär tillställning som bara vi kan göra. Hur det än är så är god samverkan mellan grannarna, en förutsättning för en trygg bostadsmiljö. Det gör vi inget avkast ifrån.

Så här dagen efter går man medvetet in i en lågprofilerad bubbla en sorts återhämtningsperiod för att på så sätt jobba upp min lägsta högsta nivå` Ni vet ju hur det är med balansen? Rätt som det är kan den få bägaren att rinna över.

När ens balett har roligt?

I dag lördag går vi bara och väntar in startskottet på sen eftermiddagens kräftskiva. Ett stort tabernakel som spänner över två huskroppars goda grannar. Ett årligt evenemang med hattar allt och hela baletten. Innan dess skall tjejerna rida ett par timmar, såsom dom brukar göra på just lördagar. En gemensam tjejgrej som inte alls jag är involverad i? Mina intressen ligger på ett helt annat plan så är det? Men jag är glad för deras skull.

Banat vägen mot kräftskivan?

Vad gör man annars en sådan här dag? Hittills har jag hunnit med lite privata djurparksjobb, har en kanin och en jycke. Två djur blir en mindre djurpark? Åtminstone i min värld? Har fyllt i vatten i poolen satt på värmen som ikväll lär bli typ runt 35 grader. Rena Mallis tempen? Tagit fram grillat inför kvällen. Både karré och fläskkotletter. Fint skall det vara.

Just den här sista skälvande semesterdagen kan även vara en dag då ens ångest kryper fram. Mödan med att övertala själen att just den här dagen är den sista för det här året, åtminstone den sammanhängande. Allt har en början allt har ett slut i den här dimensionen? Hur det är i andra dimensioner har jag ingen aning om? I morgon om gudarna är med oss? Skall vi och våra kära grannar ordna en hejdundrande kräftskiva.

Fredagen den 13:onde?

Tja vad har vi att vänta oss utav fredagen den 13: onde? Vissa som jag känner har just den här dagen som en turdag, en dag då allt det där som är bra händer? På en och samma gång? Personligen så har jag inga funderingar alls om den här dagen? Eftersom jag inte är speciellt skrockfull så tror jag att den här dagen blir ytterligare en bra dag staplade på dom andra bra dagarna.

I och för sig är den här dagen fredag den 13:onde min absolut sista skälvande semesterdag för den här gången. Men jag har dock minst 14 dagar kvar att plocka ut om det kniper? Det lär det göra med jämna mellanrum. Inte fan låter jag dessa ack så viktiga dagar brinna inne. Annars så förbereder min familj att möta den här förmiddagen med ett stort leende som sig bör.

Hur bra som helst?

Äntligen är familjen hemma i sitt bo igen, efter 4 enligt deras ögon sköna dagar i vårt smultronställe vid havet. Med sol vind och vatten skaldjur och vitt vin. Borta bra men hemma bäst sägs det? Ibland kan man förvisso känna tvärtom, men sånt beror såklart på olika orsaker? Även svärmor har landat tryggt i sitt resident även hon är sjukt nöjd med trippen. Tacka fan för det, utan hustrun skulle hon aldrig komma dit?

Till och med jag drog på smilbanden en smula sånt skall mycket till när min älskade dotter berättade för mig, hur mycket hon saknade mig. Självklart ömsesidigt. Såna ord kan få mig till att gråta floder. Är man känslig så är man åtminstone i vissa lägen? Nu blir det i fall ni undrar varma mackor och vitt vin smaker som definitivt gifter sig.

Nån gång måste paradiset lämnas?

Mitt tillstånd i dag är som om jag går i väntans tider som en gravid? Inte skengravid eller så men? Upplevelsen bara växer och växer och till slut kommer man fram till dagen D då man skall förlösa. Skall krysta fram sin inklämda längtan. Idag är det just den dagen då allt det där händer då min familj kommer hem, efter fyra långa dagar i vårt gemensamma paradis.

En egentid som har varit både sockersött och blodpuddingsliknande? Många olika känslor i omlopp många återkommande blodvallningar som både skall passeras och filtreras men även eventuellt separeras? Eftersom jag är far till fyra barn så vet jag om någon hur partnern känner det. Nu är det ju inte denna här episoden som en verkligt graviditet utan mera som en känslomässigt förlossning. Snart är vi där och min familj är i hamn.