12 augusti 2021

Nån gång måste paradiset lämnas?

Mitt tillstånd i dag är som om jag går i väntans tider som en gravid? Inte skengravid eller så men? Upplevelsen bara växer och växer och till slut kommer man fram till dagen D då man skall förlösa. Skall krysta fram sin inklämda längtan. Idag är det just den dagen då allt det där händer då min familj kommer hem, efter fyra långa dagar i vårt gemensamma paradis.

En egentid som har varit både sockersött och blodpuddingsliknande? Många olika känslor i omlopp många återkommande blodvallningar som både skall passeras och filtreras men även eventuellt separeras? Eftersom jag är far till fyra barn så vet jag om någon hur partnern känner det. Nu är det ju inte denna här episoden som en verkligt graviditet utan mera som en känslomässigt förlossning. Snart är vi där och min familj är i hamn.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Dikt från roten. Di.53: När tomten knackar på.

Jag har väntat nästan hela året, på den där kvällen med tindrande ljus. När mamma säger att tomten snart kommer, och spänningen dansar omkri...