När ens verklighet kommer ifatt?

Dagens sista inlägg handlar om att längta om att sakna om att vänta. Innerst inne är det inte så himla kul att vara gräsänkling? Ett tillstånd som jag själv valt. Första dagen var det garanterat så, men sedan hann verkligheten ifatt mig som berättade att jag verkligen saknade min hustru och min dotter.

Självklart så har dom det skitbra där dom är vid vårt smultronställe vid havet. Samtidigt som jag här börjar räkna ned tills dom kommer hem? Hur det än är så är familjen det viktigaste för mig, utan den vore jag ingenting? Möjligtvis då en påse nötter som ingen vill ha? Kanske känner man så här när man blir äldre, då blir ens familj den viktigaste nu någonsin haft?