Dikt från roten. Di.7 : En längtans hem.

 

1. Jag väntar där tiden står still, med hjärtat fullt av allt jag vill. I tystnaden hör jag drömmar slå, som vingar som längtar att lyfta och nå.

   Jag bär en längtan jag knappt kan förstå, en stilla kraft som vägrar att gå. Den viskar om något jag ännu ej ser, om dörrar som öppnas, om allt som kan ske.

   Ibland känns vägen så lång och kall, som om mina drömmar försvunnit i nattens fall. Men djupt inom mig finns en låga kvar, en glöd som minns allt jag någonsin var.

   Jag väntar, men väntan är inte tom, den formar mitt hjärta, gör själen om. För under min stillhet, där ingen ser, växer en styrka som sakta blir mer.

   Och kanske är längtan en del av mitt liv, en osynlig kraft, mitt innersta driv. Jag bär den med varsamhet, låter den gro, för någonstans inom mig vet jag ändå:

   Att även när mörkret tycks hålla mig kvar, finns elden jag burit, finns allt jag har. Jag väntar med hopp, jag längtar med glöd, och känner hur livet pulserar i mitt bröst.

2. 
   
   
   

3. 
   

Dikt från roten. Di.6: Där sprickorna bor.

Drömmarna gick sönder,

en efter en

men ljuset stannade kvar. I spillrorna fann jag något jag inte visste att jag hade.

En bottenlös lycka, utan löften, utan svar. Och du, som inte krävde något, men ändå gav mig allt.

Kanske är kärleken just det, att få vara trasig i fred och ändå känna sig hel.

Dikt från roten. Di.5 : Röda rosenblad.

Natten brinner mellan oss,

två hjärtan slår mot samma avgrund. Din hud är eld, min själ en storm, och varje kyss ett löfte utan skydd.

Vi älskar som om morgondagen redan krossat sina glas. Röda rosenblad faller över golvet, medan våra sinnen bultar i en hetta som vägrar dö.

Och när gryningen kommer ligger kärleken kvar, blödande, vacker och alldeles förbannat levande.

Dikt från roten. Di.4: Där vågorna vänder.

Vi tappade bort varandra

någonstans mellan storm och stillhet, men havet minns ännu hur våra händer möttes.

Kärleken blev aldrig rak, den gick i vågor, drog sig undan, kom tillbaka, utan att lova någonting.

Kanske är tillit just det, att låta någon gå utan att sluta hoppas, att finnas kvar utan att kräva svar.

Och om du en dag återvänder behöver du inte förklara. Dörren står inte öppen av plikt, utan för att hjärtat fortfarande vet hur man släpper in.

Dikt från roten.Di.3: Den röda tråden.

Jag har varit ensam så länge

att jag lärt mig dela tystnaden med mig själv. Tvåsamheten kom och gick, lämnade kaffekoppar och halva meningar kvar.

Och någonstans på vägen tappade jag den röda tråden, den som höll ihop det lilla livet med det stora jag aldrig riktigt förstod.

Men kanske är det så man hittar hem. Inte genom att leta efter någon annan, utan genom att våga stanna kvar när ensamheten knackar på.

Och plötsligt ligger tråden där, tunn som ett minne, varm som en hand. Kanske var den aldrig förlorad. Kanske väntade den bara på att jag skulle börja om.