Jag har varit ensam så länge
att jag lärt mig dela tystnaden med mig själv. Tvåsamheten kom och gick, lämnade kaffekoppar och halva meningar kvar.
Och någonstans på vägen tappade jag den röda tråden, den som höll ihop det lilla livet med det stora jag aldrig riktigt förstod.
Men kanske är det så man hittar hem. Inte genom att leta efter någon annan, utan genom att våga stanna kvar när ensamheten knackar på.
Och plötsligt ligger tråden där, tunn som ett minne, varm som en hand. Kanske var den aldrig förlorad. Kanske väntade den bara på att jag skulle börja om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar