Det är i de sköra stunderna
livet visar sitt rätta ansikte. När sorgen sitter tyst vid bordet och fikat kallnar utan anledning.
Vi förlorar sådant vi aldrig hann förstå värdet av. Någonstans mellan två andetag förändras allting.
Och ute faller duggregnet, försiktigt över mörka gator. Som om natten själv försöker trösta det vi aldrig lär oss att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar