Det börjar oftast med något ganska enkelt. Man ska bara köpa mjölk, svara på ett meddelande eller gå ut med soporna. En fullt rimlig ambition för en vanlig människa med båda fötterna på jorden och huvudet någorlunda på skaft. Men någonstans på vägen händer det något. En app vill uppdateras, telefonen plingar till och plötsligt har man fastnat i en diskussion om något man inte visste existerade för fem minuter sedan.
Mjölken får vänta pronto.
Vardagen är full av små hinder. Inte de där stora, dramatiska hindren som kräver hjältemod, pannlampa och en genomarbetad handlingsplan. Nej, det är de små sakerna som nöter. Ett lösenord som måste innehålla en stor bokstav, en siffra, ett specialtecken och förmodligen en bekännelse från barndomen. En parkeringsautomat som verkar vara konstruerad av någon som hyser ett personligt agg mot bilister. Eller kundtjänsten som ber en trycka på fyra olika knappar för att till slut meddela att alla handläggare är upptagna.
Man undrar ibland om det verkligen är vi människor som ska använda systemen, eller om systemen har börjat använda oss. Samtidigt lever vi i ett konstant informationsflöde. Vi vet vad människor på andra sidan jordklotet åt till frukost, vem som är förbannad på vem och vilken kändis som nyligen har köpt ett hus med fler badrum än vad en normal familj har behov av. Vi vet nästan allt om nästan alla, åtminstone på ytan. Ändå kan det vara svårt att veta vad man själv egentligen tycker när kvällen kommer och det äntligen blir tyst.
För information är inte samma sak som kunskap. Och ännu mindre samma sak som visdom.
Det finns en märklig föreställning om att vi hela tiden måste vara uppdaterade. Som om världen skulle rasa samman om vi missade en nyhet, en trend eller en hetsig diskussion på sociala medier. Vi scrollar medan chokladen kallnar, medan maten blir färdig och ibland medan någon sitter mitt emot oss och försöker berätta något viktigt. Vi nickar lite frånvarande, säger jaha och återgår sedan till den lilla lysande skärmen. Det är egentligen ganska sorgligt. Här sitter vi med hela världen i fickan och riskerar samtidigt att missa människan bredvid oss.
Det märkliga i den kråksången är att människor som aldrig skulle drömma om att skrika åt en främling i kön på mataffären kan skriva saker på nätet som skulle få en normal samtalscirkel att tömmas på folk inom trettio sekunder. Skärmen tycks ge oss ett slags falskt mod. Vi blir domare, experter och moralfilosofer på samma gång, gärna mellan två reklamfilmer och en bild på någon annans middag.
Och mitt i allt detta ska vi försöka leva våra vanliga liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar