Det är märkligt det där med tiden. Man vaknar på morgonen med en föresats om att idag ska det minsann bli lite ordning på torpet. Några saker ska fixas, några måsten ska bockas av och helst ska man hinna vara en någorlunda fungerande människa också. Men någonstans mellan frukosten, diskberget, tvätten och alla dessa andra i sammanhanget små bekymmer som tycks föröka sig när man vänder ryggen till, har halva dagen gått.
Och kvar står man där med känslan av att ha sprungit ett maraton utan att egentligen ha kommit någonstans som att segla i motvind.
Vardagen är full av sådant. Små irritationsmoment som var för sig inte betyder särskilt mycket, men som tillsammans kan bli en hel liten orkester av bekymmer. Räkningar som ska betalas, saker som ska handlas, telefonsamtal som borde ringas och ett huvud som aldrig riktigt verkar stänga butiken. Man försöker hinna med allt och alla, samtidigt som man ibland glömmer bort den där personen som faktiskt står alldeles bredvid en.
Den man delar livet med.
För mitt i alla dessa måsten finns det något som inte får hamna längst ner på listan. Kärleken. Den där självklara, trygga närvaron som vi så gärna tar för given när livet rullar på i sina invanda hjulspår. Vi tänker att vi ska hinna prata lite mer senare, kramas lite längre imorgon och göra något trevligt tillsammans när allt det där andra äntligen är avklarat.
Problemet är bara att det där andra sällan blir avklarat.
Det kommer alltid nya saker. Något går sönder, något behöver lagas och någonstans ligger det där dåliga samvetet och väntar på sin tur. Och plötsligt har ännu en vecka passerat utan att vi riktigt hunnit stanna upp och fråga varandra hur vi egentligen mår. Inte bara det där slentrianmässiga svaret att allt är bra, utan på riktigt.
Hur känns livet just nu? Är du trött? Är det något som tynger dig? Behöver du en kram, en stunds tystnad eller bara någon som lyssnar utan att genast komma med en lösning?
Det behöver faktiskt inte vara så märkvärdigt att vårda kärleken. Det handlar sällan om stora gester eller dyra restaurangbesök. Ibland räcker det med en kopp kaffe tillsammans vid köksbordet, en hand som söker sig till en annan under sofffilten eller ett enkelt tack för att du finns. Att se varandra även när håret står åt alla håll, humöret är sådär och middagen består av något som mest liknar en improviserad nödlösning.
Det är kanske just då kärleken visar vad den går för.
När vardagen inte är särskilt romantisk. När ingen av oss är på topp. När tålamodet är kort och disken fortfarande står kvar trots att båda har sett den. Att kunna skratta tillsammans åt eländet, att mötas halvvägs och ibland låta vissa saker vara ogjorda, det är också en sorts kärlek. En ganska jordnära sådan, men likväl en av de viktigaste.
För sanningen är väl att vi aldrig kommer att få all tid vi önskar. Dygnet har sina tjugofyra timmar och kroppen har sina begränsningar. Vi kan inte vara överallt, hjälpa alla eller lösa varje litet bekymmer som livet kastar i vår riktning. Förr eller senare måste vi välja vad som faktiskt betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar