Vädret är fortfarande ett sorts mörker? På nåt sätt styr regnet allt vad jag säger gör och hanterar? Troligtvis en mental grej, det är lättare att skratta när solen skiner. Lättare att gråta när regnet strilar. Tjejerna har precis kommit hem i från ridningen, ett par tre timmar ut i kuperad terräng.
Ett djurlikt andningshål för tjejerna. Ett välkommet avbrott för mig. Alla har nytta av detta. Just i skrivandes stund sitter dom och käkar dumplings pratar och hästarnas vara eller icke vara? Själv har jag ätit 2 äggmackor och fortsätter filosoferar om ett liv efter detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar