Äntligen, WM final i Handboll.

Sköna fredag! Kan man, lugnt säga. Efter en, jämn tuff arbetsvecka. Där många delar. Till slut, blev en enhet. Efter mycket, om och men. Man kan, definiera enheten. Som när, smågruset klumpar ihop sig. Och blir, till ett berg. En stomme. Som man kan jobba, vidare på. Nu har, vi käkat. Vietnamesiska vårrullar med räkor och kyckling. Samt grönsaker, chili med mera. Vårrullarna, gjorde vi med rispapper. Samt friterat räkchips. Efter Sveriges bragdmatch. I afton, i WM semifinalen mot Frankrike. Ser man verkligen, fram emot den andra semifinalen. Den mellan Danmark - Spanien. På söndag, smäller det. Sverige, spelar WM final i handboll. För första gången, på 20 år.

När festen dog, med en gammal T-Ford!

Även den här, dagen. Börjar gå, mot sitt slut. Eftersom, jag är en rutin människa. I en, positiv version. Så släcker, jag ned runt klockan 22. För att få ut, maximalt antal sovtimmar. Visst låter, det så tråkigt? Men det är, en nödvändighet för mig. Skulle inte, fungera annars. På alla, viktiga cylindrar. Utan bara, hacka fram. Som en gammal, uttjänad T-Ford. Det risken, vill jag inte. Utsätta mig för. Jag har varit med. För länge, i den matchen. Annat, var det förr. Då kunde man, festa ett par gånger i veckan. Rumla hem, efter midnatt. Sova, max ett par tre timmar. Sedan, upp i ottan. Och knega, fram till kvällen. Det var då det? Då man kunde, böja armeringsjärn med tänderna?

Summering, av det kreativa!

Summerar, den här tisdagen. Som synnerligen, kreativt. Både bildligt, och ordrikt. Att skriva, olika inlägg. Kontinuerligt. Ibland, enligt löpande band principen. Är min, stora passion. Vid sidan av, allt det inrutade. Man kan, se det som. Att orden, rinner till som i ett vattenfall. Ibland mer, ibland mindre. Där jag får utlopp, för olika sorters intryck. Samt blottlägga, olika nyansers mentala variabler. Genom åren, har jag lärt mig. På vilket sätt, jag kan skriva. Hur och vad, jag får skriva. För att inte, stöta mig med publikum. Sånt kommer, med erfarenhet. Det har jag fått. Genom alla år. Bland annat, på den här medialt sociala plattformen.

Hindersmässan, en tradition!

Morgonen, började med minus 9. Rena rama, kylskåpet. Men övergick, under dagen. Till rena rama, vårkänslorna. Då kändes våren, inte alls så avlägsen. Men sen, tänker man? Herregud, det kommer en februari. Även en Mars, med varierat väder. Än skall vi, inte ropa hej. Trots allt, är vi mitt inne. I vinterbubblans, bistra klimat. I min region. Börjar i morgon, Hindersmässan. En traditionsenlig marknad, sedan dryga 1200-talet. Det finns de, papper på. Som man, vet om? Troligtvis, ännu längre? I dom här, corona tiderna. Blir hindersmässa, en synnerligen avskalad historia. Men några stånd, blir det allt. Men inte på, långa vägar. Som förr i tiden.

Filosofiskt kattguld!

I min värld, börjar kvällen så smått. Övergå, till förnatt. Den här timman, framåt är guld värd. Lite guldkantad egentid. På den tiden, hinner jag filosofera. Kanske inte, om livets stora gåtor? Eller om allehanda, världsförbättringar? Men väl, om dagens lösningar? Vad gjorde, vi bra? Vad kunde vi, göra bättre. Eller möjligtvis förändra? Vad gick, åt helvete? Den bittra, solkiga delen. Måste också, vara med i helheten? Man blev lite låg, när nyheterna. Klassade Sverige, som ett av europas mest smittade länder. Det har jag, all förståelse för. Tycker faktiskt, att man borde. Hanterat det här, mycket bättre? Men å andra sidan? Har man ingen aning, om vad som är bra?

När ett yrvaket, måndagsexemplar exploderar?

Även måndagar, har sina poänger? Absolut, det har dom? Första jobbdagen, efter helgen? Är det bra, eller dåligt? Osvuret är bäst. Man har ju hört, så mycket om. Måndagsexemplar, och så vidare. Min filosofi, är den att. När jag vaknar, en måndagsmorgon. Oavsett, vilket väder det än är? Så tar jag, tjuren vid hornen. Och rider ut, den där dagen. På bästa, möjliga sätt. Oftast, går det bra. Ibland, går det mindre bra. Precis, som det är. Med livet i allmänhet. Peppar peppar, ibland tror man att? Man är född, på en glidande räkmacka. Som tar sig, igenom veckans alla dagar. Utan att få, en endaste buckla på chassit. Men ack, den som bedrog sig.

Pasta carbonara versus Robinson Crusoe!

På spisen, är kvällens pasta carbonara. Så gott som klar. Bara sista, skapande, touchen återstår. En lagom, krämig historia. Där alla, familjens smaklökar. Får sitt lystmäte. Alla parter, skall bli nöjda. Är således, min paroll. Min fru, har ibland rätter. Som inte alls, platsar i min gourmé värld. Nämligen, lutfisk. Som hon, och hennes morsa. Tänker äta, under onsdagen. Nämligen lutfisk, tillsammans med surströmming. Även lever, hjärta, blodpudding. Och annan inälvsmat.

Är enligt mig, maträtter. Som jag anser, vara oätliga. Men salt tunga, är det enda goda undantaget. Herregud, om det så var det enda. Som fanns att äta, på en öde ö. Skulle jag, utan att tveka. Välja grodor, larver, gräshoppor. Eller andra, i den primära situationens godsaker. Men jag hoppas? Att jag aldrig, behöver hamna där?