Som konserverade soldater i kylan?

Frugan kollar in i kylen och suckar tungt va fan vilken dålig påfyllnadsgrad? Okej jag håller med henne till punkt och pricka. Det kan bero på att vi inte har handlat på typ en vecka eller när vi blev sjuka. Men eftersom vi kommer ifrån Närke och Cajsa Wargs revir så tager man vad man haver. Hur svårt kan det vara? Det viktigaste är att dottern får ett skrovmål sedan frugan fått resterna, tar jag det som förhoppningsvis finns kvar?

Det kan vara allt i jämförelse från ett gruskorn till ett sandberg nånstans bortom Kalahari? Så kan det vara ibland? Nu går det dock ingen större nöd på mig utan jag fixar lätt ett gäng mackor om nån timma? Det har man med sig sedan man gjorde lumpen i slutet på 70-talet? Då gick vi loss på försvarets leverpastej som hade bäst föredatum från mitten av 50-talet. Men va fan vi blev ju konserverade?

När känsliga paket levereras?

Börjar gå ut mer och mer på små kortare promenader bland annat två hundpromenader i bagaget. Samt en cykeltur för att hämta ett känsligt paket med vinglas på ett utlämningsställe. Pust pust pust men över lag känns det ändå helt okey. Är helt klart på G. Min rehabilitering går som tåget utan onödiga urspårningar. Med raka rör och osvängda böjar klarar jag av min tillvaro för närvarande.

Eftersom varken jag eller frugan orkar laga nån lunch idag, så beställde vi hem mat från McDonalds via foodora. I vanliga fall klockrent. Men nåt gick galet med leveransen från McDonalds, men det var inte foodoras fel. McDonalds kunde inte skicka ut den rätta beställningen eftersom dom inte får betalt för den leveransen. Men vi fick tillbaka vartenda öre från foodora vilket var otippat i sammanhanget. Ibland går allt våra vägar, ibland går det åt pipsvängen alldeles. Precis som med livets bergodalbana.

Ett uppvaknande denna onsdag?

Vaknar upp till denna här onsdagen med en skopa tillförsikt kanske skall jag fungera hyfsat skapligt mot veckans slut? Allt beror givetvis på kroppens status? Det är såklart min förhoppning annars får man väl uppsöka sjukvården? Helt klart vill man inte belasta vården med mina symtom. Dom ack så obetydliga i sammanhanget? Det är bara vila som gäller för stunden och ingenting annat.

Har gått ut på en skapligt rask morgonpromenad med jycken och sicksackat mig igenom cyklister föråldrade hurtbullar andra hundförare andra individer mot sina respektive mål? Alla skall bannemej ut samtidigt är det inte konstigt så säg? Min lilla oansenliga frukost idag bestod av några skivor rostbröd med ett kokt ägg. Som sagt min kroppförbränning förnärvarande är inte vad den borde vara?

Det där om skokartong smaker?

Nu har man i princip dräpt 2 varma mackor med tomat ost lök kryddor och skinka. Dessa mackor som i vanliga fall smakar gudomliga, fortsätter att smaka skokartong med frigolitinslag. Hoppas hoppas dock att mina ack så dyrbara smak och luktorgan börjar funka någorlunda skapligt normal redan nästa vecka? Men samtidigt känner jag till folk vars sådana organ inte kom igång på flera månader? Sånt där vet man ju inte skit om? Det suger på riktigt.

Den 29 september kommer dom att öppna upp samhället med smockfulla arenor tillställningar evenemang och så vidare. Det är precis som nån expert tjomme sa på teven att, det här kommer alltid att blossa upp i tid och otid och aldrig riktigt helt försvinna? Den känslan är som att sitta fast i en burk härsken ravioli, och fortfarande tycka livet är lattjo?

En lunch med fartränder?

Nu har man passerat lunchen denna tisdag med ett par rostade mackor i förbifarten? Som jag berättade om förut så förbränner man inte så himla mycket under den här sjukdomsperioden? I stort sätt ingenting. Har precis klarat av min andra rutt med jycken Dino, som troligtvis både han och jag behövde? En rutt i ett strålande sensommarväder, eller en tur med ett begynnande höstväder.

Löven är fortfarande än så länge gröna men allt det där kan ändras över en natt. Får jag säga det själv så älskar jag när mörkret faller snabbare, i det så finner jag nåt sorts lugn. Allt bäddas in i en rofylld harmoni. Allt runt omkring mig stressas av och blir en behaglig rytm. En sådan härlig rytm som vi kanske alla behöver. Ser det här abrupta frånfället som ett helande verktyg fram tills mitt bejublande framträdande? Att stämpla in glad i hågen på kneget måndag morgon. Knappast nåt i världsklass men hur stort som helst för mig.

Snart blir allt som vanligt igen?

Vaknar upp till en vädermässig mittemellan tisdag där regnet ser ut att hänga eller inte? Hur som helst grått grått grått. Fortsätter min rehabilitering efter sjukdomen där man får ta en dag i taget. Finns ingen anledning till att skynda på det hela. Men jag har en deadline och den är på måndag, då jävlar skall jag vara tillbaks i businessen. Som vanligt har jag varit ute med jycken på hans morgonrutt inga krusiduller alls, eftersom frugan är värre sjukare än vad jag är?

Jag insjuknade före henne. Men jag tar på mig det ansvaret så länge jag orkar, som sagt många bäckar små? Såklart att jag blir starkare för varje dag som går, vilket bekräftar att både läkköttet och immunförsvaret funkar som det ska. Nu gäller det att vila sig i form ta små korta promenader och känna att det ljuva livet är på gång igen. Det är min klockrena ordination.

Det förbrända energi tappet?

Snart dags för pyttipanna med vändstekt ägg helt klart den här dagens höjdare. Eftersom man är i vårt prekära läge så har vi valt att hoppa över lunchen? Med den enkla anledningen att vi inte förbränner ett skit längre. Eftersom vi till större delen av dagen ligger i våra sjuksängar, då går det heller inte åt någon energi. Ganska simpelt faktiskt. Vi rör oss endast mellan hemmets fyra väggar.

Efter ytterligare ett pass med jycken den tredje för dagen, känner jag mig ändå ganska nöjd med dagens rehabilitering. Ett fall framåt. Har givit mig själv. den här veckan åt till att komma i gammal god form igen inför nästa veckas jobb. Det är åtminstone min målsättning? Jag har endast ett mål kvar idag det är att gå ut med jycken sista kvällspasset, klarar jag av det så klara jag av det mesta?