Om man nu skall tala lite allvar? Del 2. Så fortsätter min värld centrifugeras, i en allt snabbare takt. Kan tyckas okontrollerat men ändå inte? Det där med att gå på tå, ta emot och svälja. Är ingenting som jag numera anammar. Den tiden är förbi. Nog om detta destruktiva scenario. Annars fortsätter regnet att vräka ned. Finns tydligen ingen hejd? Bara detta mönster kan kännas deprimerande? Hur svag kan man vara? Dom närmsta 48 timmarna, bestämmer min nuvarande livskvalité. På gott och ont!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar