"Med inställningen att små små steg framåt är bättre än inga steg alls så kämpar jag vidare med min överdjävliga covid, det som finns i kroppen stretar envist emot och vill inte än släppa taget. Det enda som jag kan göra i nuläget är att vila ut eländet och sedan komma tillbaka till mitt gamla forna jag igen. Nu tänker jag inte göra om det gamla klassiska misstaget igen med att börja jobba för tidigt, utan istället stanna upp lyssna och känna av kroppens signaler så tänker jag? Eftersom man är en ärrad veteran i sammanhanget så lär man sig till slut vad som är bäst för sin kropp, nu börjar man bli för gammal för att chansa i frågan om bära eller brista? Frugan är i väg och hämtar upp tonårsdottern från sin knappa 24 timmars långa camping i hällregn, eftersom vad frugan sa så var det här det värsta tänkbara hon har varit med om hittills i sitt liv vänta bara tänker jag?
Eftersom hon bara är tonåring så kommer hon garanterat vara med om betydligt värre saker än en 24 timmars lång camping i hällregn. Minns själv när jag som värnpliktig tältade i Älvdalen i 39 graders kyla alltså mitt i smällkala vintern, där mitt långa hår frös fast i tältduken och fötterna nästan brann upp i kaminen. Man skulle först stå in och utfarspostering sedan skulle man byta av eldpostvakten i ett rullande schema till natten var över, då kunde man inte ringa hem till morsan och beklaga sig förresten så fanns det knappt mobiler på den tiden dom som fanns hade man inte råd att köpa? Till slut blev det folk av mig med till allas stora förvåning, det troligaste i tonårsdotterns fall angående camping är att hon aldrig någonsin kommer lägga till det i sin favoritkolumn."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar