November kommer med tunga steg,
med gråa dagar utan färg och vägar utan mål.
Jag vandrar genom mörkrets stilla landskap,
där blöta löv klibbar fast vid mina skor
och vinden viskar sådant jag nästan glömt.
Det finns något sällsamt med november,
med möten som uppstår utan förvarning,
med blickar som dröjer sig kvar
och människor som för en liten stund
gör den kyliga tillvaron lite varmare.
Jag bär på tankar om det som varit,
om ord som aldrig riktigt blev sagda,
om närhet som kom och gick
och om längtan efter någon
som förstår tystnaden bakom mina leenden.
Men mitt i mörkret finns ändå ett hopp.
En envis längtan efter ljuset,
efter morgnar som doftar av nytt liv,
efter solstrålar mot ett öppet ansikte
och dagar där hjärtat får vila.
För jag tänker inte låta november
bestämma hur mycket livet ska betyda.
Jag tänker fortsätta möta människor,
samla på de där märkliga ögonblicken
och hålla fast vid allt som fortfarande känns.
Och när mörkret faller ännu en gång
ska jag påminna mig om en enkel sak:
Bakom varje lång och regnig november
finns ett ljus som väntar på sin tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar