När klockrena, söndagar passar in!

Om söndagar. Kan man, berätta mycket om! Allt ifrån, ångestladdade mentala vrakscener. Till fantastiska, gyllenlika tillställningar. Kort sagt, så innehåller söndagar. Ett brett spektrum, av allehanda sinnesstämningar. Från dur, till moll. Från glädje, till sorg. Även kärleks liknande saker, till humorlösa aktiviteter. Kort sagt, en dag. Som avslutar, det gamla. En dag, som startar det nya. Ett vägskäl, en vägren? En cirkulationsplats? Eller varför inte, en återvändsgränd. I en evakuerad myrstack? Om söndagar, kan man sia mycket om. Bland annat, att jag snart skall gå. En rask timmes promenad, till min dotters kalas. En klockren söndag, med andra ord.

När livet balanserar, på en knivsegg!

Det här med, relationer. Är ett, ämne för sig? Att som par, hitta det där. Som gör, partnerskapet hållbart. Såklart, ett ständigt givande och tagande. Att ta för sig, eller ge med sig? Där diplomatin, blir grunden för samförståndet. En balansgång, som man bär med sig. Under hela livet. Minsta snedsteg, kan få ödestigna konsekvenser. Där minsta grej, kan bli avgörande. Ett "avläsande", som till slut blir den röda tråden. Personligen, har både lyckats och misslyckats. Med den uppgiften. Men som helhet. Känner jag mig ändå. Ganska nöjd, med resultatet. Så här, med facit i hand.

Alla sorters, behov tillgodoses!

En strålande, men kall inledande söndagsmorgon. 13 minus, och myggfritt. Med knarrande skor, traskade jag iväg. Lite skare, på vissa ställen. Med jycken Dino, runt halv 9. För 1:an, och 2:ans behov. Allt det där, gick som det skulle. En morgonpromenad. Som halverades, med en halvtimma. Dagens stora sport begivenhet. Blir så klart, WM finalen mellan Sverige och Danmark. Med start, klockan 16. Innan dess, skall jag promenera till min äldsta dotter. Knappt, en timmas gångfärd. Som fyller år. Annars, coolar man ner. Och vilar sig i form, inför årtiondes handbolls match.

Känna sig taggad, eller sticka ut?

Ibland, så är livet en fest. Oftast, en pest på slak lina. Ett socialt inpassande. För att vare sig, sticka ut. Eller tagga fram. Ett mentalt, mitt i mellan tassande. För att ligga, dom närmsta till lags. Ett smilande, inom lagens råmärken. En sorts, ständig prövning. I en omgivning, som blir allt hårdare. Att välja, sin egna väg. Blir allt svårare. Alla kanske, inte vill vara? I flock immunitet, som herr Tegnell säger? Alla kanske, inte heller vill vara lagspelare? Och dribbla bollen, tillsammans. Med alla, andra lagspelare. Så är det. Personligen, har jag alltid varit en lagspelare. Eller samspelare. Som känner mig trygg. I den spelformen. När det, kommer till kritan? Så är vi alla, beroende av varande. Den spelformen, ligger fast förankrad. I den mänskliga naturen. Så är det.

Distanseringens, vara eller icke vara?

Tänk ändå, vad jag själv förändras. Till att ha varit, snudd på översocial. Till att bli, lite mer återhållsam. Även avvaktande, och försiktig. Över lag, tycker jag att folk. Försöker, hålla distanseringen. Ibland lyckas det? Ibland inte? Det man förr trott. Har varit naturligt, är inte alls så längre? Man kan inte ens, gå och bada längre? Vilket helt känns, onaturligt i min värld. Hur det, än är. Så förändras, man efter sin omgivning. Omedvetet eller ej? Så rycks man med, i rådande omständigheter. Nu mera, inbillar jag mig. Att man tar, mer hänsyn? Eller inbillar, jag mig bara det? Problemen å andra sidan är. Att tvivelaktiga, kriminella element. Skor sig, på dom lättlurade godtrogna. Vilket blir. En irriterande arbetstopp, för lagens långa arm.

En f.d. rumlares, bittra verklighet!

Tänk ändå, vad tiderna förändras. Förr gick man, på krogen. Drack bärs, efter midnatt. Var sällan hemma, före 3 på morgonen. En f.d. rumlare, av rang. Idag, är sista beställningen Klockan 20. Punkt slut. Det var den kvällen. Suck suck. Vad händer sen? Tja? Man kramades, hej vilt. Både med kända, och okända. Det sociala livet, blomstrade. Vilket man inte, kan säga idag? Möjligtvis, får man nån förlupen puss av frugan? Eller av jycken. Ibland, har man bara tur. Bitter, är jag inte? Tro inte det? Handen på hjärtat. Tror jag inte, att vi får se. Någon förbättring, förrns tidigast 2023? I bästa fall, ja! Som alltid, är optimismen vår morot.

När saker, och ting förändras?

Tänk ändå vad, viktigt det är. Med både, ren luft. Även miljö, och social samhörighet. Samt ett inre, och yttre välbefinnande. Viktiga delar, för ett okej liv. Det är såklart, inte alla förunnat? Börjar själv, närma den åldern. Som man börjar, tänka efter? Okej, om 20 år? I sämsta fall tidigare? Kanske man, inte kan göra allt. Som man gör idag? I bästa fall, kanske man fortfarande. Är relativt självgående? Men saker och ting, kan plötsligt förändras. Ibland, över en dag. Mitt motto, är således att. Man lever för dagen. Gör det, bästa utav den. Ser möjligheterna, i den. För i morgon, är en annan dag. Men andra förutsättningar.