Klockren bravur på morgonkvisten?

Precis som jag lovade så gick jag ut med jycken nu på morgonkvisten. För sin sedvanliga 1:an och 2:an leverans. Båda posterna lyckades med bravur. Klockrent. Hade faktiskt inte räknat med nåt annat, på den fronten är han väldigt pålitlig. Morgontrafiken har börjat rört på sig, en och annan desperat hurtbulle flåsar oroväckande förbi i sin jakt på någonting annat?

Tonårsdottern kommer att ha distans undervisning mot sin vilja denna vecka på grund av rådande omständigheter? Vilket kanske inte är så där väldans populärt? Vissa regler som typ dessa kan man inte bryta hur som helst? Bara att gilla läget? Hur jävligt det än kan vara. Hon gillar att vara i skolan att umgås med sina polare hon gillar att pressas, så det här scenariot är såklart ett bakslag för hennes del. Men va fan det här är ju inte ens för evigt? Herregud, endast en sorts marginell parentes i allt det oändliga?

När skönhetssömnen krackelerar?

Vankar av och an kan inte sova för fem öre? Uret är strax efter 4. Min skönhetssömn är liksom rubbad. Bröstet låter som en osmord kyrkorgel, ett riktigt hiskligt oljud i pipan. Det hostas sporadiskt stundtals vilt i från det andra rummet. Frugan har det lika jobbigt som jag har det. Dygnsrytmen har tillfälligt blivit förskjuten det får natten lida för.

Jycken ligger utfläkt på soffan och snarkar lätt, tassarna rör sig intensivt det hela ser ut som om han springer snabbt på nån blomsteräng nånstans? Som en inriktad gepard mot sitt mål? Det ser väldigt fridfullt ut. Själv värker det i led och lem innan och utan, och man känner sig som den där som aldrig blev frisk? Som sagt vi får bara vänta ut det hela, mer kan man inte göra? Det får ta den tid det tar till att komma ut på banan igen. Jag har inte bråttom för jag ska ingenstans.

Om forna superkrafters längtan?

Förbereder mig inför sista rundan med jycken, som kanske inte är så jävla enkelt som ni tror? För mig är det ett mandomsprov helt klart, men jag skall fan lyckas med mitt uppdrag. En milstolpe under den här perioden. Efter ett gäng dagar i sängen så har man förlorat det mesta av sina forna krafter? Va då krafter undrar min tonårsdotter med glimten i ögat? Med ett påföljande hahaha. Som ett bubblande garv i etern.

Har du haft några superkrafter någonsin eller, säger min smått ironiska tonårsdotter och slänger igen sin dörr. BAM. Om jag har herre gud, kontrar jag ironisk och hostar mig vidare fram till sängen. Allt jag kan om ironi har jag lärt min dotter, och hon nyttjar dom på mig så fort hon får chansen. Hon är tuff men det är jag med i mina bästa stunder.

Som amen i kyrkan?

Söndagen rullar vidare på mot kvällen. Ett begynnande mörker håller på att lägga sig över nejders viddar. Har precis ätit fläskkotletter. Frugan liksom jag har uppenbarliga problem för att hålla hostan inombords, min tonårsdotter tjatar hela tiden om armvecket. Hallå hallå. Men snälla kära nån, det är väl alltid armvecket som gäller vid hosta. Men ibland hinner man inte alls med i svängarna?

Det är ingen ursäkt, dundrar tonårsdottern i och slänger dörren efter sig. Hon vill bara väl liksom oss andra dödliga. Vi tre har fått hjälpas åt med att rasta jycken. Men jag har lovat helt och dylikt att jag tar sista rast passet. Även första morgon passet. På så sätt hjälps vi åt med avlastningen. Teamwork inom den heliga treenigheten. Amen.

Att landa mjukt i jungfrumarken?

Obemärkt i mina ögon går vi in i eftermiddagens orörda jungfrumark? Där ingenting är huggit i sten. Har precis rostat mig en macka, det var precis vad jag behövde. Tonårsdottern har motvilligt rastat hunden runt kvarteret. Kanske inte hennes största prio, men hunden är glad över hennes plötsliga uppoffring. Hon erbjöd sig själv. Hon är duktig.

Både frugan och jag ligger där i våra smak och luktlösa lindor, och hoppas på att morgondagen blir nåt uns bättre än idag. Hoppet är det sista som lämnar kroppen. För egen del kan jag lätt konstatera ett stort fall framåt? Alla sådana dagar är såklart positiva för mitt tillfriskande. Annars så gör vi allt för att göra dagen så barmhärtig som möjligt.

När luncher blir överskattade?

Snart går det mot lunch? I min värld för existerar för närvarande inga luncher. Utan bara nån macka i bästa fall? Eftersom mitt smak och lukt organ är bortkopplade, vill man ju inte lägga ned någon extra energi på flådig mat. Utan nöjer sig med en ordinär macka. Ska man nu säga någonting om mitt tillstånd, kan man väl säga att det är något bättre än i går? Men bara marginellt?

Varje dag är dock en sorts framgång mot ett stabilt läge. Nåt liknande som jag var innan? Tänker dock inte skynda på den processen, utan låta kroppen få göra sitt jobb i lugn och ro. I dagsläget går jag bara ut och luftar mig, för att få känna den kalla sträva luften omhulda mig. Ser det som en del i både läkandet och helandet.

Reflektionernas råkalla morgon?

Som sagt den här begynnande råkalla söndagsmorgon har man ytterligare reflekterat över sitt tillstånd. Som vanligt smakade även den här frukosten som skokartong? När den borde smaka nåt helt annat. Utanför klipper folk sina gräsmattor, en kamp mot den arla morgondaggens frostliknande underlag. Men även en av dom sista gångerna som den plikten kallar.

Efter hand byter man ut gräsklipparna mot snöskyfflarna. Vilket kan kännas sorgligt i vissa läger? I morgon kan om det nu om det vill sig riktigt illa, ordningen vara någonting helt annat? Kanske vill vi inte ens veta? I morgon är en annan dag liksom? Det som gäller idag gäller tills vidare?