Obemärkt i mina ögon går vi in i eftermiddagens orörda jungfrumark? Där ingenting är huggit i sten. Har precis rostat mig en macka, det var precis vad jag behövde. Tonårsdottern har motvilligt rastat hunden runt kvarteret. Kanske inte hennes största prio, men hunden är glad över hennes plötsliga uppoffring. Hon erbjöd sig själv. Hon är duktig.
Både frugan och jag ligger där i våra smak och luktlösa lindor, och hoppas på att morgondagen blir nåt uns bättre än idag. Hoppet är det sista som lämnar kroppen. För egen del kan jag lätt konstatera ett stort fall framåt? Alla sådana dagar är såklart positiva för mitt tillfriskande. Annars så gör vi allt för att göra dagen så barmhärtig som möjligt.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar