Under årens lopp har man verkat som en traditionell gränslös tomte?

Om vi nu måste prata om julens olika innebörder vi är inte tvungna men jag vill det? Skulle jag vilja påstå att åtminstone min är väldigt väldigt traditionell på gränsen till sockersöt sirap med amerikanska snabbproducerade B betonade julfilmer och hela den övriga baletten. Man påverkas till viss del av sina föräldrar som i sin tur påverkades av sina föräldrar men det behöver såklart inte vara så. Sedan har man under årens lopp försökt att sätta sin egna julprägel tillsammans med sina barn som kan bli en skön mix mellan olika generationers stilar ett virrvarr av kreativa lustar där inga gränser sätts vips så har man skapat ett stycke levande och bestående julhistoria. 

Där både då och nutiden är viktiga ingredienser för att soppan skall bli bra. Är man som jag så infernaliskt traditionsbunden då är det svårt att ändra på vissa förstelnade grundlagar. Möjligtvis kan mina barns barnbarn skapa sina egna traditioner utifrån deras egna krav hur en riktig jul skall se ut. Har alltid haft parollen att julens oskrivna lagar ska man inte bryta utan förändra så att den gynnar mig familjen och vårt syfte. Men i det här fallet är jag endast en del av det stora ofantliga julsammanhanget som en stor magisk supernova som bara finns där mitt i alltet.

En visionär spjutkastare med drömmarna och husfriden?

Innerst inne kanske jag är en spjutkastare fast jag inte har vetat om det inte ens i drömmarna, som vill se hur långt det kan bära innan det landar? Det kanske far iväg längre än vad jag först anade eller trodde? Eller kortare än vad jag befarade? När allt kommer omkring har det där spjutet troligtvis redan landat, men kanske inte alls som jag först hade tänkt mig. En besvikelse måhända eller kan jag inte bättre än så? Alla människor är egentligen när allt kommer omkring endast visionära spjutkastare på ett eller annat sätt mer eller mindre? Med spjutets kraft och förmodad magi kan man antingen åstadkomma underverk eller om det vill sig riktigt illa en total jävla katastrof hugget som stucket liksom. Min personliga kraft kanske har varit som ett obundet fritt spjuts färd genom luften den landar när den vill om den vill när som helst eller till och med hur som helst. Ingenting är givit ingenting är solklart det får bli som det blir såklart inom felmarginalen. 

Idag blir det eventuellt en fredagsklassiker en tacos en 80-tals ikoniskt kvarleva som alltid råkar vara tidlös. Egentligen en rätt som jag har tröttnat på för längesedan men fortsätter äta den utav gammal vana svårt att lära gamla hundar sitta. Kanske även med glimten i ögat för husfridens skull? Således är vanans makt större än ovanas åtminstone i mitt fall eller hur det nu var? Vissa saker kan man äta flera dagar i rad utan problem. Tacos är dessvärre inte en av den däremot makaronipudding definitivt en 70-talets kvarleva då börjar vi tala klassiker på riktigt.

På grund av blixtens hastighet saktar vi av?

Den klart mest flummigaste i min släkt var utan klar konkurrens min plast farsas smått galna moster. Vi kan kalla henne för fru Stenberg? För enkelhetens skull. Hon var den gamla generationens hårfrisörska med pondus som hade en egen ansenlig ganska välbesökt salong i city. Hade dessutom en flott villa lite utanför stan var gift med en skum men underfundig man vi kan kalla honom för herr Stenberg? För enkelhetens skull. Denna smått underfundiga person följde snällt och lydigt med sin nådiga fru i kopplet sedan om det var kärlek det har jag ingen aning om? Paret var klockrena kopior av dom svenska filmklassikerna Lilla Fridolf och Selma ärade herr toffel med fru pirat tar över världen! Tyvärr så hade den gentila kolossalt granna fru Stenberg grava alkoholbesvär hennes tröstdricka hette apricot brandy som hon kärleksfullt kallade för min kära apa. Den sorten blev hennes käraste vän och följeslagare. Fru Stenberg och jag festade en hel del tillsammans gjorde många rotvältor bakade brända muffins gjorde rent hus på olika discon gick på skattjakt på hennes sommarställe efter gömda spritflaskor som hon gömde bakom varje tuva när hon var på fyllan. 

Det hela slutade med att hon fick en ovanlig form av lungcancer troligtvis på grund av hennes jobb som hårfrisörska den cancerformen var extremt ovanlig bara några kända fall i världen på den tiden. Till historien hör att hon förblev barnlös till råga på allt elände vilket var den riktigt stora sorgen i hennes splittrade liv. Denna lilla Fridolf kopia, toffliga herr Stenberg älskade denna gentila och granna fru Stenberg till den milda grad att han gjorde allt för henne till och med gick naken runt huset och sjöng gubben Noak i den falskaste av versioner. Fru Stenberg var lite nyfiken som alltid på grannarnas reaktion den kom såklart med blixtens hastighet herr Stenberg fick en vänlig men bestämd tillsägelse av lagens långa arm herr poliskonstapel men inte mer än så än i dag kan jag höra detta högst flummiga par diskutera universums vara eller icke vara? Ihop med ett par aldrig sinande flaskor apricot brandy helan går den halva kommer efteråt!

Drömde om att tomten skräddarsyr mina klappar?

Minns själv med glädje när jag var barn just denna här tiden på året fram till julafton, hur förväntansfull man var hur man drömde om man fick just det där som man drömde om? Hur man satt där vid granen före julafton och klämde och kände på alla paketen hårda som mjuka klappar, man visste av erfarenhet att dom mjuka klapparna var från mormor det slog aldrig fel. Mormor tänkte inte så mycket på prylar på "döda ting" som mormor kallade det, för hon visste att dom andra skulle köpa det. Utan mormor satsade hellre på paketen som innehåller strumpor kalsonger stickade vantar mössor och liknade "levande ting" som mormor kallade det. 

Egentligen spelar det ingen som helst roll vad paketen innehåller det är själva tanken som räknas, på den tiden blev man glad oavsett vad man fick. Ljuger inte om jag säger att jag tyckte dom hårda paketen var betydligare roligare än dom mjuka. Min tonårsdotter skräddarsyr sina julklapps önskemål nu för tiden ser det annolundare ut nu är det teknikprylar som gäller punkt slut. Men den magiska känslan dagen före julafton har jag haft med mig hela mitt liv, och kommer så att göra fram till döddagar.

Eget ansvar är själva poängen i en kräftgång?

Vi befinner oss återigen i ett hjälplöst tillstånd. Hur vi än gör så kan vi inte skydda oss vare sig från smittan nya smittor eller nya gamla smittobärarna. Frågan man ställer sig är hur länge till kan vi röra oss i det allmänna innan berörd myndighet stänger ned hela skiten, det är nog bara en tidsfråga? Det kan bli i morgon eller nästa månad det hela börjar smått på att eskalera. Hela landet börjar närma sig smärtgränsen vad läkarvården klarar av ganska skrämmande scenario minst sagt. Återigen, handlar det om eget ansvar absolut så är det men så länge inte din omgivning gör det Är själva poängen meningslös det kan tycka kan verka lite undergångsbetonad sanningen i vitögat. 

Men hjälper alla till kanske vi så småningom kan få allt i balans för det finns det så klart inga självklara garantier. Det värsta är den totala nonchalansen den likgiltiga inställningen till den här smått förödande pandemin ett steg framåt två steg bakåt sedan blommar allt om igen är vad som gäller för närvarande ganska tragiskt. En kräftgång  https://www.expressen.se/amelia/snackisar/humor/13-roliga-fakta-om-kraftor-och-kraftskivor/ mot någonting som vi inte har en blekaste aning om? Nu ligger bollen hos myndigheterna vad blir nästa steg varför därför? Det blir intressant att följa man vet aldrig hur denna här verklighetsbaserade tragedin slutar eller om den ens upphör?

Ett villebråd ett annat liv med tuggmotstånd?

I ottan lurar det elaka jaget efter lättlurade offer

efter förtappade själar som ger den dess tuggmotstånd

den tänker villigt dräpa den goda viljan med hull och hår

utan samtycke med guds gelikar som samvetes pelare

utan andras tycken som hindrar dess väg mot dess mål

i gryningen väcks den trebenta harkranken https://bionema.se/info/harkrank/ upp vars fjärde rök mot ett bevingat rytande monster

inget ont anande till ett annat liv i skymundan dess karga bakgård

till en existens vars slut som den inte har någon aning om?

i morgonkvistens magiska stundom väcks den brutala naturens andar upp ur sin blotta skönhetssömn

i sin pura jakt på eventuella existentiella villebråd 

efter olika ting som ser döden som sin enda utväg

Ut ur samtidens ändhållplats.

Motsatsen till det andra kan få oanade konsekvenser?

Ännu en ordinär dag på jobbet bland äldre och lite yngre än äldre en ledsagning här en där till slut fick jag dagen att rulla på mot sitt slut. Efter en extrem köldknäpp både kort och intensiv med grader uppemot 18 grader så är vi inne i en mildare period med mera humana grader https://www.dn.se/sverige/efter-koldknappen-varmare-i-hela-sverige/, sen om det är normalt eller inte för årstiden är inte jag rätt man att svara på? Men vad är normalt i dessa tider kan man fråga sig? Vad är motsatsen till onormalt? I min värld kan vissa saker vara normala medans andra ser det som galet och vice versa, inbillar mig att det skall vara kallt när det är vinter varmt på sommaren varierat väder både vår och höst. 

Detta faktum är verkligen normalt i min värld. Sedan tycker jag att det är sjukt skrämmande att våra polen håller på att smälta, vilket kan få förödande konsekvenser för öarna i världshaven som lär höjas till grymt onormala nivåer. Kanske kommer det att hända inom en snar framtid kanske inte under vår livstid men troligtvis nästkommande generationer. Eftersom jag försöker leva och fokusera dag för dag i nuet, så ser jag vad som händer för tillfälligt det som ligger långt framåt försöker jag förtränga så gott det går, men viss ligger sånt där nåns stans och maler i bakhuvudet.