En visionär spjutkastare med drömmarna och husfriden?

Innerst inne kanske jag är en spjutkastare fast jag inte har vetat om det inte ens i drömmarna, som vill se hur långt det kan bära innan det landar? Det kanske far iväg längre än vad jag först anade eller trodde? Eller kortare än vad jag befarade? När allt kommer omkring har det där spjutet troligtvis redan landat, men kanske inte alls som jag först hade tänkt mig. En besvikelse måhända eller kan jag inte bättre än så? Alla människor är egentligen när allt kommer omkring endast visionära spjutkastare på ett eller annat sätt mer eller mindre? Med spjutets kraft och förmodad magi kan man antingen åstadkomma underverk eller om det vill sig riktigt illa en total jävla katastrof hugget som stucket liksom. Min personliga kraft kanske har varit som ett obundet fritt spjuts färd genom luften den landar när den vill om den vill när som helst eller till och med hur som helst. Ingenting är givit ingenting är solklart det får bli som det blir såklart inom felmarginalen. 

Idag blir det eventuellt en fredagsklassiker en tacos en 80-tals ikoniskt kvarleva som alltid råkar vara tidlös. Egentligen en rätt som jag har tröttnat på för längesedan men fortsätter äta den utav gammal vana svårt att lära gamla hundar sitta. Kanske även med glimten i ögat för husfridens skull? Således är vanans makt större än ovanas åtminstone i mitt fall eller hur det nu var? Vissa saker kan man äta flera dagar i rad utan problem. Tacos är dessvärre inte en av den däremot makaronipudding definitivt en 70-talets kvarleva då börjar vi tala klassiker på riktigt.