I väntan på kaoset får vi snöflingor som utfyllnad?

I dag ringlade det ned en handfull snöflingor till min beskärda region som sagt inga större jätte mängder. Kanske var den sammanlagda mängden mellan tummen och pekfingret sisådär som en mindre pulkabacke i Medelpad https://www.10fakta.se/sundsvall/. Ganska lagom skulle säkert den genuine svensken säga. Va fan vad lite skulle den grymt tuffe säga, medan den försynte blyga skulle yppa i förbifarten det här var ju inget att skryta med? Alla har vi dock olika uppfattningar om exempelvis vad olika mängders snö skall innehålla kvantitetsmässigt så är det bara i väntan på snökaoset för vi nog nöja oss med smulor. 

Snön och jag är som sagt vad inte bästa kompisar långt därifrån, det kommer vi nog aldrig att bli vi är för långt ifrån varandra både känslomässigt men även mentalt. För ett sant sommarbarn som jag är och förblir, då finns det bara en årstid som gäller dom andra 3 är bara utfyllnad. Favoriten är definitivt inte vinter men det visste ni säkert redan? I dessa djävulska coronatider finns det inga mellanlägen inga gen eller senvägar det är antingen eller som gäller så är det bara.

En bekräftelse på att ett smörgåsbord ger viss livskraft?

Lyssnar på låten after midnight ett tunggung som heter duga känner definitivt igen mig klockrent, att vara ett med låten när det begav sig efterfesternas okrönta konung som en del av mina vilda ungdomsår. En njutningspakt på ett smörgåsbord https://sv.wikipedia.org/wiki/Sm%C3%B6rg%C3%A5sbord i en tid då vi var okrönta kungar av dagen som blev, av natten som gått gårdagen var blott historik eller ett minne blött eller en sorts lärdom? Beroende på vad det gällde? Man levde i nuet ingenting var viktigare än just nuet något annat som man inte ville minnas om det inte var bra förstås. Att fånga dagen var vårt måtto vår livskraft. Kanske även så idag fast med andra förutsättningar med andra verktyg visst låter det klyschigt? Men så var det. I dag faller jag tryggt tillbaka som en ständigt levande rebell en tidlös sådan som en zebra vars ränder aldrig helt försvinner. 

Idag har man gått över till ett annat lugn man börjar närma sig typ en ansenlig ålder är bara en siffra säger min kloka dotter visst är det så. Men den siffran kan se olika ut hos olika personer hos en del rostar siffran betänkligt? Hos mig är siffran endast en bekräftelse på att nu är jag är i hamn just nu, men är medveten om att livet kan förändras på bara en bråkdel av nån sekund. Idag var jag kanske frisk i morgon kanske jag kippar efter luft som en guppy på torra land. Den enda nära döden upplevelsen som jag hittills har upplevt var när frugan kom på mig med fingrarna i syltburken, den gången lär jag aldrig glömma varken då eller senare? Så här i efterhand var jag nog klantigheternas man personifierad, så är det man kan inte ligga på topp jämt.

Att dagdrömma i raketfart kan få folk att tappa greppet?

Alla varelser med djur inkluderat har tror jag någon gång tittat upp på himlen funderat och undrat även fantiserat om vad som egentligen finns där uppe? Där bortanför vintergatans många stjärnor bakom molnslöjorna bakom den blåa himmelska färgen? Fram tills knappt bara för ett sekel sedan har människorna inte vetat ett ända skvatt om vad som egentligen finns där uppe i det stora hela? Hedenhösarna funderade säkert också kring rymdens mysterium eller hur det blev det som det blev dom visste inget annat? Utan bara genom med den skenande fantasins hjälp föreställt sig saker och ting, som sedan har blivit så himla stor att dom har tappat greppet. 

Men sedan kom till slut barndomens teknologin som eventuellt gjorde vissa saker mer lättbegripligare, med den nyfödda massmediala verkligheten som följdes i dess spår som ett ostämplat brev på posten! Den kanske gav oss vissa otydliga svar på en mikro bråkdel av universums otaliga gåtor https://illvet.se/universum? Resten står troligtvis skrivit i stjärnorna men allt är inte huggit i sten om det nu är nån tröst? Hur som helst kan jag än i dag när lusten pockar på stanna till, blicka upp mot skyn och dagdrömma mig bort uti världsrymdens magiska rum. Om svindlande tankar som i raketfart sätter fart på saker och ting är allt det som vi ser där upp bara fejk? Eller är det måhända en del av framtiden många frågor få svar?

Att mingla bland osynliga potthål kan ha sina nackdelar?

Kallar mig själv för en "vardagsletare" av rang en sådan som letar efter en schysst vardag värd namnet,8 gånger av 10 lyckas jag hitta det där hålet som fylls igen med material som jag vill skall ligga däri. En "vardagsletare" kan ha egenställda krav på att hitta det där lilla extra, som gör ens vardagen värd namnet mina krav är tämligen lågt ställda. Det räcker bara med att pussa min kärleksfulla humana atmosfär på kinden god morgon god middag och godnatt att mingla med min blotta skepnad. Mitt mål med en bra vardag är tämligen ganska enkla man undviker bara att krångla till det hela,8 gånger av 10 lyckas man med det dom andra 2 gångerna går allt rent åt helvete eller åt det hållet. Trots allt med en liten ynka gnutta felmarginal https://www.scb.se/dokumentation/statistikguiden/kvalitet-i-statistiken/felmarginaler/ det gäller bara att vara sig själv, i alla läger i den mån man kan? 

I en smått hysterisk värld och blunda för eventuella galningar som i din väg kan göra din hittills lyckade dag till ett rent helvete, som mänskliga potthål i en trasig betong djungel. För detta scenario finns det inga mirakelmediciner inga hus eller häxkurer ingenting alls av den varan det enda som finns är din förmodade stärkta moral, om den finns kvar vill säga. Eller din sviktande etik om du nu har nån överhuvudtaget, men i väntan på förändringen håller man tappert god min? Whatever. Känslan kan ändå vara som att spela rysk roulette med 6 helmantlade kulor oddsen i den här grymma ryska sport kan tyckas vara mer än blodfärgat piss i universum? Men dom goda marginalerna finns där ändå bland horisontens transparanta skuggmarinetter?

Nån stans i begynnelsen sprack alla drömmar?

Befinner mig för närvarande i skrivandes stund på en sort väg som förhoppningsvis leder till någonstans? Men jag vet inte var eller vart den leder hur eller på vilket sätt? Har endast några lösa teorier hängande i luften, men jag vet att det finns några avstickare lite här lite där i stort sätt lite vart som? Att inte veta vart tar liksom musten ur monotonin? Visst finns där både drömmar och mål som baseras på vardagliga föreställningar, om att bli sin egen lyckans smed! Bryta klyschan om att man inte kan bli en profet i sin egna hemstad https://www.hn.se/livets-g%C3%A5ng/blir-aldrig-profet-i-sin-egen-hemstad-1.3083707? Men allt om dom ouppnåeliga målen har sedan länge passerats? I praktiken är allt försent ur vissa perspektiv? Bättre sent än aldrig skulle mormor ha sagt hon var klok hon om någon skulle absolut ha gjort någonting drastiskt av situationen. 

När jag hade chansen nån gång i begynnelsen, då man fortfarande var formbar töjbar och lättlärd i viss mån även lättlurad. Visst är det en baggis med facit i handen att vara efterklok? Men är jag bitter varför då? Inte alls för jag har det jag har kan i och för sig inte köpa mig vare sig evigt liv eller framgång vem behöver sånt när man har den evigt blommande kärleken? Men visst kanske livet hade sett annorlundare ut om jag gjort si men inte så? Eller hur?

Med inre faktorer skapas onödiga bekräftelsebehov?

Varför stressar vi upp oss för i onödan, ibland utan orsak riktigt onödigt kanske beror det på exempelvis på yttre eller inre faktorer. Ibland kanske man till och med inte har något val? I och för sig val det har man alltid om man nu är en fri människa, vilket inte alla är av en eller annan orsak till skillnad mot en diktatur? Där stressen till slut blir så förlamad att den blir till ett ohållbart gift man ser ingen väg ut ur den problematiken? En del av oss kan såklart hantera situation dom har lärt sig, eller anpassat sig till stressnivåerna https://www.suntarbetsliv.se/verktyg/stress-och-balans/ som att ligga på en hög lägstanivå istället för att diffa i tid och minut. Men för min egen del så blir stressen i regel till någonting positivt istället! Har lärt mig att hantera den negativa stressen att förvandla den till en positiv kraft bland annat i arbetet men även också privat. 

Sticker inte under stolen att man ibland inte ligger på topp utan man dalar i sin inre kraft ett temporärt fritt fall i och för sig bara tillfälligt med det är högst mänskligt därför att det inte finns några verkliga superhjältar som klarar alla mentala kriterier? Jag önskar att inga människor någonsin behöver jobba under stress och press inget som jag förstås kan garantera men dagens elittänkande samhälle bygger stora delar på stress prestation resultat bekräftelsebehov ångest och så vidare till slut faller några människor ifrån fundamentet och hamnar utanför skyddsnätet. Dom gräver tyvärr sina egna gravar den tragedin blir naturligtvis ofantligt stor för dom drabbade hos nära och kära de som blir kvar får bära det stora lasset? På så sätt fortsätter dock jorden att snurra oförtrutet på som om ingenting hade hänt?

Ett par timmar verklighet i realtid?

En synnerligen gäspande dag idag denna lördag 18 December till råga på allt är det inget lattjo väder att orda om ? Min version av lattjo är nåt helt annat. Tittar ut halvliggande utsjasad efter ett par timmar hårda bordtennis matcher. Känns förresten som om jag aldrig har stigit upp möjligtvis då ifrån sarkofagen. Ser ett trött pizzabud puttrandes omkring i det mörka yttre på en risig EU moppe modell vete fan hur gammal? I andra ögonvrån den som fortfarande håller på att öppnas succesivt. Skymtar jag en trött äldre man med kläder från en annan tidsepok än våran som rastar sin minst lika trötta jycke av förhoppningsvis rasen boxer? I bästa fall säkert en blandras av en oherrans massa jyckar av tvivelaktigt ursprung rena festen alltså? I det här "väntan på" snön som majoriteten inte vill ha levereras inga direkta spontana glädjetjut inga indirekta hurrarop inte ens en simpel löjeväckande komiker kommer fram ploppandes från någon taggbuske i närheten. 

Lägger mig genast tillrätta i mitt ursprungsläge tillika fosterställning som ett nyutkommet embryo som överlevt värsta krisen och låter åter den här slappa verkligheten i realtid få inta min tillsynes lika slappa kropp. Det hela kan tyckas deprimerande vilket det såklart inte är det här liveläget kan jag personligen tycka är ganska tillfredställande.Som ett plikttroget sex eller en sisådär dag i bushen hemmavid eller? Dom där mopedåkande pizzabuden verkar dessvärre ibland inte veta vart dom skall leverera sina pizzor det har hänt att dessa stressade gentlemän har ringt på dörren påstått av vi har beställt pizzor eller hur? Herregud vilka lustigkurrar snacka om noll koll det har faktiskt hänt om än sällan men överlag har dom gjort ett fullgott jobb. Men känslan är som reklambudet som lägger hela bunten med reklam i soptunnan utan att dela ut säger sedan till sin chef att nu har jag delat ut rubbet det hela gick som en yster dans. Vem går på sånt på en skala?