Dansant med lucifer.

 Hin håles lucifer dansar bejakande i månskenet

dess yviga kropp ull från tå till topp lyser
vibrerar vilt i dansens dekedansa bitska hetta
dess utomjordiska sken i ett djävulskt skimmer

midsommarsolståndets höjdpunkt intar ställning
följer med i en virvlande dans
hals över huvud snurrigt rumlar runt och ler brett
finner min älskade ungmö
tätt intill hin håles lucifers klöv
hans kluvna tunga hans iver hans frustande stön
dess yviga kropp ull från tå till topp

dansar allt modulerar exalterar vilt i dansens vilda hetta
dess utomjordiska sken i ett djävulskt skimmer
min ungmö njuter och förförs
förfärad förhäxad oförmögen att vilja välja partner
endast förmögen att följa bockstegens klavertramp

följer min med hin håles lucifers domedagseskapad
in i dess slutgiltiga skeende
endast förmögen att höra bockstegens tramptrams
utan att kunna känna viljan att välja partner

midsommarsolståndets höjdpunkt fixeras allt mera
valsen övergår snart till rave till rock
utan att hin håles lucifers skepnad
observerar skillnaden i dansen i stegen i takten
dess yviga kropp ull från tå till topp lyser

dansar allt gestikulerar dominerar domderar exalterar
vilt vant och hemtamt
figurerar i dansens dekadansa bitska hetta
dess utomjordiska sken i ett djävulskt skimmer.

En dag där kyrktuppen fick tuppjuck.

Allting ler mot mig idag

kyrktuppen ler tillbaks
fastän rosten sätter käppar i dess hjulpar
trafikljusen blinkar flörtande
som orgasmliknande elstötar

i rött gult och grönt

alla flickor ler under lugg
dom trippar fram med sina korta snäva kjolar
som om dom inte kunde någonting annat
utmanande
medvetet
drivandes på i all sin inbyggda iver

känner den stegrande lusten inombords
ett inre stormande hav i kobbeland
känner av den gryende frusten
pulsera runt i mina ådror
som ett skenande Niagara

solen finns där förstås fåglarna kvittrar
allt det andra obetydliga kvittar för stunden
därför att kärleken smittar av sig
som förkylningsbakterier

även nyponrosen ler
i all sin taggiga prakt
blåvingen skrattar på sitt säregna sätt
den nyplockade humleölen får mig att fnissa till
precis just idag som allting ler mot mig

den grånande bästföre gubben på affischen
även herr Andersssons surkart till fruga
med klimakterieproblem tappar masken för en stund

alla flickor ler under lugg
dom trippar fram med sina platådojor
som får telefonstolparna att se ut som stubbar
på ett vingklippt fält
utmanande
medvetet
drivandes på i all sin invärta frustration


sökandes efter den riktigt sanna kärleken
som bara har setts på vykort
sina tapetlösa drömprinsar lurar runt nästa hörn
måhända
omedvetna om sitt öde
livet leker framför allt idag

känner mig sprudlandes glad

just idag då allting ler mot mig
där inga mörka förkolnade moln skuggar min inre syn
så långt ögat når
inget salt i några öppna sår
inga överflödiga vinkelhakar som ställer till det

endast en flickas varma leende
får mitt hjärta att voltera
allting ler mot mig idag
just idag
till och med kyrktuppen visslade till.

Insikters blotta strävan.

I en värld av kulörta plaster

konstlad syntet med digital dignitet

sitter pojken och dinglar med benen

ner i en bottenlös avgrund av mjukaste latex
förbannad av det som har varit
dom nya datorerna
de moderna motorerna
finesserna den extra elegansen
är redan i morgondag ohjälpligt föråldrade

i en värld progresseiva färgskalor
dom homogena krafterna med distinkt power beat
den födande energin
de postmoderna mönstrerna av spaceat snitt

sitter flickan och låtsas dirigera

tystlåtna spruckna porslinsankor
på ett evighetsberg av kopierad marmor
förbannad av det som har varit
dom nya räntorna BNP de snäva marginalerna
de bittra rivalerna

drömmen och jakten på den svårfångade lyckan
på framgångens silverkrycka
är redan i morgondag ohjälpligt föråldrade

i en värld av depressiva tendenser
till suggestiva tensider och aggressiva profiler
kanderade stofiler plus vibrerade harmonier
nygamla tingester bakom fjärrans horisontella ljusluster

sitter pojken och flickan tillsammans

hållandes varandras händer
och ber en stilla bön
förbannad av det som har varit
vårt glansiga stundtals glassiga liv ett hjärtskärande levende
och monotomlösa skeenden
är redan i morgondag ohjälpligt föråldrade.

Strandliv på Böda strand.

 På Böda strand

ligger min illa brända röda och döda kropp
nonchalant utslängd
som om gud själv har slängt ut mig personligen
förlamad för full förstörd upprörd av
solens förbannade strålar om strålar kunde döda lik

vilket inte alls förvånar familjen Svensson bredvid

i solen i stolen intill vilar ölbacken
under stolen under solen puttrar ismaskinen
is till min wild turkey som man blir kanon av

vilket inte alls förvånar familjen Olsson bredvid

i vattnet ligger min själ berusad
och Ölands alla skrattmåsar färgar min kropp svartvit
på Böda strand vid kantens rand finner jag plötsligt paradiset.

Så bra det bara kan vara.

 Vi har det bra

vi trivs
rivs efter myggornas stick
humlornas sång tar vi en annan gång

en ilsken geting stack mig därbak
mitt i en brak
sprak sa det visst
knak sa det i resåren

det var på håret under en itur huggen fura
i tallskogens dallrande bakugn
ändå var lugnet som en filbunke personifierad
utanpåliggande nerver i en grönskande ormbunke

värmen steker
man kan nästan koka ägg på grannens panna
som en torterares knytpiska
leker inkvisitionen glatt på din redan svedda ryggtavla

det liksom frestar på man festar skralt på en svalkande bärs
av tre streckad valör som sig bör
i kanterna av paradisets bitterljuva sköte
om älgen man mötte utan gevär
som med ett viss besvär kunde remma bort
utan skada skedd

helt kort senare
satt jag med fötterna smått nuddande knappt snuddande
vid randen av det väldiga oändliga havet

jordens snurrande nav

i en synnerligen avstressande possé
värmen steker
nu är den inte längre någon lek
huden bubblar blåtonad i cocosfrityr
svetten lackar
från min nylagda marinkårsfrisyr

men var gör det en dag som denna
en dag som inget ont kan hända

vi har det bra myggorna och jag
mest jag som kontrollerar myggpopulationen
i en blodfylld spontan klapporgie.

Dikt utan titel.

Det finns dagar
som aldrig faller
inga nätter som sluts
några få drömmar som uppfyllts

dom flesta rinner ut i sanden
livslinjen bryts ut i handen
som blir början till ett slut

det finns timmar man aldrig glömmer
sekunder som plötsligt försvinner
några få drömmar uppfylls
dom flesta rinner ut i sanden

dom går till fanders
det finns inga månar till salu
inga planeter till realisation
inga änglar som frälser våra vilsna själar

det ända vi har är vårt klot
en inställd fest
bortom vakuum
bortom ingenmanslandet
finns tomheten
mellan natt och dag.

I mitten av ett myller i sanden.

I mitten av ett myller i sanden i
pissmyrelandet
ser jag ett mönster ett glas från ett fönster
en luggad zebra i hammarplast

en djurisk kontrast som en uppstoppad trast
i all hast en upphittad datoriserad kvast
av blåkullastuk
som en pudrad gustaviansk peruk
moderna saker mordiska ting

det kändes som en jättelik albatross
en sagolik kaross
dess kylslagna vingslag i arktisk form

gav mig istället ett ivrigt sommarbarns
droppande drippande våffelstrut
på min svartbrända mage
svartare än svart ett tillgjort illtjut i falsett
togs sommarbarnets våffelstrut ifrån

och sade både ironiskt smått filharmoniska
lakoniskt att
sorry boys, glassen tog just slut sen någon minut
innan festen någonsin kommit igång

i mitten av ett myller i sanden i
pissmyrelandet
bland exstasiska badnymfer i gårdagens brokiga mode
med gubbar vars buk buktar ut utan slut
där bakarna är så breda att
att gäddorna tror satan förmörkat solen en gång för alla

den ilskna frun bland nådiga fruar
plipprar planlöst ut i ett homogent allmoge gräl
inlindad i sin mörkaste sjal
frustar som svartsjuka knubbsälar om en ensam sill

mönstret formeras allt mera till en enhetlig mening i sanden i
pissmyrelandet
där jag ligger mitt i smeten av allsköns grädda
utan egentlig mening alls
och ser melankoniskt över det såkallade paradiset
och tar för mig av den sol som föder oss.