Om en enkel, skapande vaktmästare?

Spinner vidare. På den där, filosofiska tråden. Troligtvis, så har jag den filosofiska tråden? Med mig, i genuppsättningen? Allt sedan begynnelsen. Många i släkten, har varit mer eller mindre. Skapande, var och en. På sitt sätt. Men ingen, har någonsin blommat ut? Utan istället varit kvar, i sin puppa. Utan att, någonsin komma vidare. Personligen, så har jag haft drömmarna. Har haft visionerna. Men kanske inte, dom rätta verktygen? I och för sig, ingen ursäkt?

Min dröm, har alltid varit. Att skriva, och spela in musik. Även att, skriva böcker. Men istället, blev jag vaktmästare. Med rätt, att förgylla andras dagar? Med olika uppdrag? Varje dag, är inte den ena lik. Faktiskt ganska. Varierande och, stimulerande arbetsmiljö. Så därför, lever jag ut mina drömmar. På dom olika, social mediala plattformarna. Där jag får vara. I min privata sfär. Så mycket kreativ, jag bara kan vara.

Mina filosofiska superkrafter? En intellektuell hemlighet.

Har nog alltid, varit lite filosofisk lagd. Kanske mera, nu än tidigare? När man, var yngre. Var det inte, tillräckligt coolt? Att vara, filosofiskt lagd. Snarare, lite töntvarning. Istället skulle, man vara. Lika tuff, som polare var. För att smälta in, i den kretsen. Allt för, att inte stå utanför. Var nog ändå lite, som Clark Kent. Som bytte, om till stålmannen. I telefon kiosken. När inte, polarna såg det. En intellektuell hemlighet. Med den, så fick jag filosofiska superkrafter? Har alltid, varit intresserad av det skrivna ordet. Även själv, uttryckt mig. I det skrivna, ordets sköna konst. Kunskap är makt. Definitivt, är det så. Det har jag, sagt förut. Vilket tål, att sägas om och om igen.

Odödlighetens spridda tankar?

Några levande tankar, om odödlighet? Eftersom jag är, en tänkare? På hobby plan. Som oftast, vänder in och ut. På vissa aspekter. Tills jag, har accepterat saken? Eller åtminstone, förlikat mig med den. Ibland, kanske jag inte alls? Ens kommer i närheten, av någon lösning. Det är, först då. Dom kreativa alternativa, lösningarna bearbetas. Formas om, och till sluts föds krystande fram. För att nu, tala om odödligheten? Detta stora, tudelade ämne. När jag var yngre. Trodde jag, absolut på odödligheten. Kände mig okrossbar, i mitt späda hudfodral. När man är ung. Är tiden, den minst viktigaste? Till skillnad, mot nu. Då tiden, går allt för fort. Den kroppsliga tiden, är som bekant. Det enda, man inte kan stoppa? Om man, nu inte spelar hockey. Eller knegar? Eller gör, vad som helst? Där den indelta, bestämda tiden. Kan stoppas, efter behag.

Livet ett, sorts avbockande?

Tiden mellan nu, och kvällen. Den marginalen. Är som, en mental väntan på sängen. Fram tills nu, har man bockat av. Hundpromenaden, egenpromenaden, egenvård, frukost, lunch. Även varit, socialt trevlig. Skrattat, i medial samverkan. Det enda som, jag har missat. Är vilan? Personligen, är jag ingen. Vidare vän, utav vilan. Utan jag vill, lägga den tiden. På nattsömnen. Eftersom den, är den klart viktigaste. Men jag ligger, gärna i sängen. Utan att sova! Gärna med, datorn på magen. Ett tillfredställande sätt. Att slå ihjäl, ett par timmar på.

Ett spatserande, i det vita helvetet!

Har precis, kommit in. Efter ett, par timmars promenad. I ett exemplariskt, strålande vinterväder. Ett par minusgrader, mot en kallblek sol. Som vilket, lyste upp dagens tillvaro. Snacka om, att bli bombarderad av D- vitaminer. Men även, attackerad. Av diverse positiva, må bra saker. Min jycke Dino, är en sådan vovve. Som inte alls bangar, för lite snö. Eller ens kyla. Han älskar, det vita helvetet. Han kör ned, huvudet i snön. Som han använder, som en utflippad snöfräs. Snön yr, ur alla håll och vinklar. En smått, galen hund. Men en, lycksalig sådan. Övriga familjen, käkade gårdagens rester. Medans jag, slog till. Med att göra, en ansjovis macka med hackat ägg. Lök och tomater. Inget avancerat, men väl värd en michelin stjärna.

Man kan tycka, vad man vill?

Första deltävlingen avklarad? Känner man, sig lyckligare? Svar nej! Ärligt talat. Vet jag inte, vad man skall tycka? Personligen, tycker jag bara att allt är "too much". Det är ju, vad jag tycker? Medans, mina kvinnliga familjemedlemmar. Sörjde över, att inga tjejer gick vidare? Det kan man tycka, vad man vill om? Annars vaknar, man upp? Till ett fortsatt kallt, februari väder. Någonstans, mellan 6 och 7 minus. Min jycke, som lystrar till namnet Dino. Ligger tryggt, under sängen? Han vägrar, gå ut. Namnet efter den italienska, supermålvakten Dino Zoff. För övrigt, den äldsta målvakt som vunnit ett WM guld. Man kan aldrig, bli för gammal. Till att fortfarande, vinna någonting?

Analysera mera!

Lite lördags analyser: Vart ute, på en lång promenad. Med betoning, på låååång. I ett, underbart strålande vinterväder. Problemet, när man går ut. Så måste man? I sämsta fall. Trängas med alla, andra promenerare. Vilket, inte är så kul som det låter? Man försöker hitta, nåt stråk. Som inte är, hurtbulle anpassad. Vilket, såklart inte är så himla lätt. Det värsta, jag vet är. Hurtbullar, med pastellfärgade kläder och pannband. Där går gränsen, för vad jag klarar av. Jag har lovat mig själv. Att när jag, blir gammal? Om jag blir det? Skall jag, aldrig över min döda kropp. Sätta på mig, pastellfärgade kläder med pannband. Eller gåstavar? Herregud, där gå gränsen. På vad jag, klarar av?