Jag söker mig ut där skogen andas,
där vinden viskar hemligheter till mitt hår.
Där gamla träd bär minnen från en annan tid
och varje stig berättar något jag ännu inte förstår.
Jag låter naturens stillhet hela mina tankar,
finner tröst i regnets varsamma musik.
Bland mossor, stenar och förtrollade vatten
blir tillvaron plötsligt både enkel och mystik.
Ibland tror jag mig skymta något bortom verkligheten,
en mytisk värld där drömmar aldrig dör.
Där kärleken lyser starkare än solen
och hjärtat vågar säga allt det annars inte törs.
Men livet bjuder också på missförstådda situationer,
på ord som landar fel och blickar utan svar.
Jag har lärt mig att tystnad kan bära många sanningar
och att det inte alltid är den som älskar mest som blir förstådd och har.
Ändå vill jag tro på det bländande vackra,
på kärlek som får även mörka dagar att bli ljus.
På möten som känns som om ödet varit med oss
och på själar som finner varandra utan karta eller hus.
Så jag fortsätter vandra genom livet med öppna sinnen,
med naturens läkande kraft som följeslagare och vän.
För kanske är det just där, mellan det verkliga och det mytiska,
som jag hittar hem till mig själv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar