Bild & Ord: Red Love.

Bild 29: Verket "Red Love", av bildskaparen G.zero-T.

Symboliserar min kärleks förklaring. Till jordens röda guld. Minns min, barndoms rotande. Bland dessa, röda gubbar. Hur vi plockade. Hur vi krökte rygg, inför dessa godsaker. Goa minnen. Till bredden fyllda hinkar. Röda munnar, vita tröjor som blev röda. Allt runt omkring oss, blev rött. Efter en hel dags, plockande uti gubbfårorna. Mormor, hon gav sig inte förrns alla hinkar blev fyllda.

Det var kravet hon, ställde på oss plockarna .Så hon kunde, koka saft, koka sylt, göra marmelad, kräm, pajer, kompotter, bakverk med gubbar i. Även andra verk ,med gubbar i. Mormor gjorde allt, man tänkas kan med gubbar och lite till. Därför minns jag, det med glädje. Att man kunde äta, jordens röda guld året om. Vilket såklart, var en lyx utöver det vanliga. Samma sak, var det både med blåbären, lingonen, flädern, körsbären, kråk och klarbären.

Nu för tiden, har folk varken tid eller ork. Lusten kanske finns där, men absolut inte energin. Den behövs, till livet runt omkring dig. Att hinna med att sylta och safta. Med detta pressade, tidsschema är otänkbart. Jag älskar fortfarande, att plocka mina olika bär. Även några sorters svamp. Undrar om man skulle, slänga ihop en kantarellmacka förresten? Den tiden, får jag ta mig!

Dagsbagatellen: Värmeböljans, vinnare och förlorare!

Tokvärmen fortsätter. Folk håller sig inne, framför sin ständigt gående fläktar. Svettas, stånkar och våndas. Dom andra folken, trängs hopknölade på badstränderna .Jag vet, vad jag tycker om det! Det är bara att välja, vilken sjukdom man vill ha? Ingetdera är ju bra .Vi har i eftermiddag varit. En sväng och poolbadat, hos goda vänner .Riktigt skönt. Att ha en egen pool ,i dessa tider är lyx deluxe. Verkligen.

Den här smått extrema värmeböljan. Börjar nog gå, folk på nerverna. Dom blir irriterade, på allt och alla. "Måsten" saker ,läggs på framtiden. Eller när vädret, blir normalt igen? Om det blir det? Energin, som blir över. Går åt, till kraften att göra så lite som möjligt. Mer räcker, den inte till. Det enda som är intressant. Är att se till att den, coola skuggan blir bestående.

I morgon, är det dagen D för skolfolket .Då börjar allvaret, och verkligheten att råda .Efter ett långt, och slappt sommarlov. Min dotter, är ännu inte i den åldern som gör henne arbetsför. Får nog, vänta minst i ett par år till. Innan hon, kan jobba och dra in. Friska pengar till, mamman och pappan.

Vad passar bättre, än solrosor.2016.

En dag i solen (En sorts personlig dikt)

En dag,när solen står som högst i zenit

när värmen,är som allra jävligaste

när svetten,skållar din innersta märg

när sanden på stranden,blir som till en helvetesglöd

i helvetes skärseld

i domedagens sista skärrade sekund

de rosa molnen,fyllda och fluffiga

inte alls finns där,på himlen som jag tänkt mig

tar jag mig en djupfrusen grogg

stor nog åt en viking,vars tunga torkat ihop

torkar svetten ur pannans,svedda veck

rättar till,den kylskåpskalla kudden i hängmattan

lägger mig i bersån,invid den evigt porlande ån

hör de avundsjuka fåglarnas hån

känner doften,av dom savande björkarnas spån

betalar av,kättjans gudars lån

snarkar in,för någon sekund

låter den ledlösa lättjan,bli en del av paradiset.

Dagsbagatellen: Tänk att en trädgårdsdusch, kan vara årets bästa köp!

Värmeböljan håller i sig.Jävla extremt varmt idag.Pendlar mellan 27-30 plus.Min favorit jycke Dino,undrar i sitt stilla hundsinne.Vad det är som händer? Jag smälter bort.Hjälp mig.Värsta tänkbara scenariot,för en hund i hans kaliber.Trots kylmattan,som han vägrar ligga på.För min egen del,njuter jag som fjällad fisk i vattnet av värmen.Har inga problem alls.Däremot frugan,som hela tiden klagar.Kan vara åldersrelaterat,vad vet jag? Istället,för att åka till en knökfull badstrand.Där man,i bästa kan få en plats mitt i smeten.Stort som ett frimärke.Har vi istället,en underbar trädgårdsdusch.Ett av årets,absolut bästa köp.Ibland,lyckas man få till det.

Däremot,dottern.Hon drog till en polare i närheten.Med värsta poolen.Där hänger hon utan problem,och simmar runt i spat.Dessutom,har polaren ett gäng hästar som dom rider på.Där är,lyckan minsann fullkomligt gjord.Jag lovar er.Det här med vädret,får vi nog finna oss i.Antagligen svinhett,eller snorkallt.Något klassiskt svenskt mellanväder,existerar inte längre.Troligtvis,så är det vi mänskligheten.Du,jag och dom andra.Som har orsakat detta,extrema tillstånd av antingen eller väder.Faktiskt,ett ganska sorgligt kapitel i sig själv.

Samtidigt,som vi snällt får finna oss i vissa saker.Så förändras världens premisser,hela tiden.Från någorlunda stabilt.Till en ostabil verklighet.Nu är det nya förutsättningar,som vi måste leva under och med.Som tur är,måste mänskligheten anpassa sig efter dom nya villkoren.Kanske lättare sagt,än gjort?För att glömma,allt det där naturliga tragiska.Sitter jag med vin i bersån,och tuggar i mig en sjukt god och saftig honungsmelon.Även undrar,lite förstrött om jag i arla morgonstund.Skall äta frukost för soluppgången? Det tål,att tänka på?

Bild & Ord: Sorts samspel

Bild 28: Verket "Sorts samspel", av bildskaparen G.zero-T.

Ett träd. En ensamhet i samklang "sorts samspel. Ett vatten, ett liv. Ett sammanhang i nuet. En rot med en livskraft. Apropå ensamheter, så kan man vara ensam i ett enormt folkhav. Är det självvalt, så finns det alltid en anledning till ett eremitskap.Är det ofrivilligt, så är det väldigt tragiskt att det kunde bli så. Herregud, så många ensamheter det bor i vårt avlånga land. Gamla utan, släktingar eller vänner. Handikappade, som vill ha kärlek. Men inte får det. Vanliga människor, som av en och annan orsak. Bara smälter in, i den stora gråa massan. För oss, är det inga problem?

Ett träd har sina årsringar, för att bedöma ålder åverkan och annat. En människa, har sina rynkor krämpor och skenet i sina ögon. Som berättar en hel del, om vad den har varit med om. Det tragiska i allt detta är, att vår natur. Långsamt håller på att försvinna. Det vackra, ersätts av en betongyta. Som borde vara någon helt annanstans. Omgivningarna förändras. Strukturer omfördelas.

Kvar blir, i bästa fall en taggbuske som hundar pinkar på .Det är sånt, som vi får leva med. Från grottmänniska, till ett högteknologiskt miffo. Som undrar, hur naturens såg ut förr i tiden. Eller så kan man, googla på ämnet. Under min hittills varande livstid ,har jag under resans gång sett både uppgång och fall. Numera betydligt flera fall, än uppgångar. Hoppas den negativa trenden vänder? Eller åtminstone stannar upp, eller helt avtar?

Bild & Ord: Unikum clowneri.

Bild 26; Verket "Unikum clowneri", av bildskaparen G.zero-T.

Det bor en clown, i oss alla. Berättade alltid, mormor. Hon var fri, och mentalt obunden. Kliniskt ren från vare sig, ramar krockkuddar och mallar. Hon umgicks, oftast med ett gäng clowner omkring sig. Dom trodde inte själva, att dom var det? Men jag visste säkert? Dom kunde, inte dölja det. Det är kanske därför, som min bildkonst. Mitt skrivande ,inte fyller några förutbestämda mallar. Inga lagar, ingenting som formar boxen fyrkantig och träig. Det är jag, evigt glad för. Tack mormor.

I slutändan, handlar nog allt om min mormor. Hennes osjälviska tankebanor, som format hela min barndom. Samt mitt vuxna liv, och fortsatta existens. Att släppa på bromsen, och se det där som inga andra ser? Som dom kanske, missar nåt i förbifarten? Min egna revolt, min frigörelse från föräldrarnas förtryck var häftig. En purple haze effekt. En sorts inre kamp, mot en yttre fiende. Ett punkigt flow, som satte prägel på mitt fortsatta liv och leverne. Som en uträknad fågel fenix, som alltid återuppstår trots dåliga odds.

Än idag, strävar jag efter att fullfölja den inslagna linjen. Att ingenting är rakt, utan det kan böja sig, bli en aning krokigt, ta andra vägar och så vidare. En livserfarenhet, som är lika starkt som det svenska urberget. Däri kan man lagra, kärnavfall i flera biljoners ljusår.

Just nu i skrivandets stund, filosoferar jag över livets orättvisor? Vad kunde gott bättre, vad kunde gått åt helvete? Oftast förtränger jag, det dåliga. För att utvinna, det som är bra ur det taskiga. Bara denna dramatik, kräver sin rätta man. Känslan är som att hoppa fallskärm, utan just fallskärmen. Men landar hel, med båda fötterna på marken. Känn, på den dramatiken?

Bild & Ord: Bland stål och ånga, ler himlen vackert.

Bild 25: Verket "Bland stål och ånga,ler himlen vackert", av bildskaparen G.zero-T.

Det går som tåget, säger vissa om livet? Tja, det får stå för dom? Mitt tåg nu för tiden, går snarare som ett lamt snälltåg. Med knapp, kännbar geist. Än som en, skenande ångvält. Som det kanske gjorde förr. Att det går som ett tåg. Det har det minsann, inte gjort hela livet. Det började med, att min saliga mor (hoppas hon ,älskar mig ändå?) kämpade med mig i typ 48 timmars. Slet som ett djur, till vilken nytta. Tur att, min tröst till mormor fanns i närheten. Tack, mormor för din sanna kärlek.

Med segdragna sataniska plågor. Kroppslig spruckenhet, ledsamhet, och med en bråddjup inre mental sorg .Sedan dess, har jag alltid varit den andre. Inte den första, som jag alltid trodde? Fan, vilken livslögn .Det bara var så! Den som, inte alla gånger har passat in hos dom som blev mina föräldrar? Varför, fattade jag aldrig? Hoppas gud, förlåter dom en dag? En ganska sorglig läsning, men jävligt sann. Ett stycke tragikomedi, som inte är utav den här världen.

Men ändå, hade jag en helt okej uppväxttid i min betongdjungel. Som bestod utav just betong, asfalt, i bästa fall helt glas, rostigt järn, fallande murbruk, taggbuskar, missanpassade flummare. Men det var där, tack gode gud. Som jag blev, den jag är idag. Tack morsan för det, all heder. Är i min kropp, en evig sökare. En sort revoltör. Som inte gillar att allt bara är fyrkantigt, sterilt eller mentalt avskavt. En gång punkare, alltid punkare. Så är det bara.