Bild & Ord: Bland stål och ånga, ler himlen vackert.

Bild 25: Verket "Bland stål och ånga,ler himlen vackert", av bildskaparen G.zero-T.

Det går som tåget, säger vissa om livet? Tja, det får stå för dom? Mitt tåg nu för tiden, går snarare som ett lamt snälltåg. Med knapp, kännbar geist. Än som en, skenande ångvält. Som det kanske gjorde förr. Att det går som ett tåg. Det har det minsann, inte gjort hela livet. Det började med, att min saliga mor (hoppas hon ,älskar mig ändå?) kämpade med mig i typ 48 timmars. Slet som ett djur, till vilken nytta. Tur att, min tröst till mormor fanns i närheten. Tack, mormor för din sanna kärlek.

Med segdragna sataniska plågor. Kroppslig spruckenhet, ledsamhet, och med en bråddjup inre mental sorg .Sedan dess, har jag alltid varit den andre. Inte den första, som jag alltid trodde? Fan, vilken livslögn .Det bara var så! Den som, inte alla gånger har passat in hos dom som blev mina föräldrar? Varför, fattade jag aldrig? Hoppas gud, förlåter dom en dag? En ganska sorglig läsning, men jävligt sann. Ett stycke tragikomedi, som inte är utav den här världen.

Men ändå, hade jag en helt okej uppväxttid i min betongdjungel. Som bestod utav just betong, asfalt, i bästa fall helt glas, rostigt järn, fallande murbruk, taggbuskar, missanpassade flummare. Men det var där, tack gode gud. Som jag blev, den jag är idag. Tack morsan för det, all heder. Är i min kropp, en evig sökare. En sort revoltör. Som inte gillar att allt bara är fyrkantigt, sterilt eller mentalt avskavt. En gång punkare, alltid punkare. Så är det bara.