Back to ground zero!

Grunden, till att jag skriver som jag gör? Är min egenkärlek. Till det skrivna ordet? Min egoistiska formarrådra. Dess, oanade möjligheter. Att skapa, precis det. Som jag vill, att mina läsare skall tycka om? Allt det där, blir som en positiv bokstavsdrog. Som man injicerar, om och om igen. Man får aldrig, riktigt nog? Den dagen, kanske också kommer? Eftersom jag växte upp, i ett betonglikt framtidstro område på 60-talet. Med taggbuskar, rökande fula gubbar, asfaltsgårdar och A-lagare på fritidsgården. Så skriver jag mycket, i den nischen? Därför, att jag älskar det! Självfallet. Men även, kan jag slå till med. Vardagsbagateller, som är så banalt ytliga. Att man, till slut blir. Rädd för dess, skira skugga?

Piece of cake!

Har fått lära mig, att skriva. Mycket, ofta och hela tiden? Är bra! Mosa på, jämt stötvis. Helst, med ett roande innehåll? Som förhoppningsvis, landar hos. Dom som gillar, det jag skriver. Mitt innehåll? Kan innehålla lika mycket, varierande produkter? Som det finns, i en soppåse. Läs, i en osorterad sådan. Blotta tanken? På vilket skit, man hitta där? Är ibland, smått hårresande. Mitt mål, är i detta fall. Att skriva, dels för min höga njutnings skull? Men även, för mina läsares njutningsstunder? Således, mynnas det hela ut. I ett, orgasmerande tillstånd. Av förnybar lycka, för blotta stunden? Jag har, definitivt inte sagt? Att det är, Piece of cake?

En drottninglik bisak?

Känner mig, precis som en. Utdöd, dinosaurie guppy? Som simmar, omkring. I ett utdött hav. Naturligtvis, någon annanstans än här? På en plats, bortom dom sentimentala. Bortom, dom där tids pressarna? Egentligen, bortom allt det. Som inte är för evigt. Trots att, jag känner mig som en. Utdöd, dinosaurie guppy? Simmandes, i det där jävla utdöda havet. Så mår jag, efter omständigheterna. Ganska okej? Även ordet okej, är relativt? Men allt, kan naturligtvis vara värre? Faktiskt fan, så mycket värre? Befinner mig, för närvarande på en skala. Där döda, bananflugor. Huserar spöklikt kring sin, förlamade bidrottning?

Många nya, bäckar små?

Man får, många nya. Och intressanta perspektiv? När man ligger, som jag gör. Många olika, sorters tankar. Ibland, hur onödiga som helst. Som florerar, som eskalerar runt i all omfång. Som färgglada konfettin. På ett sorglöst bröllop? Man skulle, kanske ha gjort så? Eller si? Eller skitit i, hela konkarongen? Givit fan, i hela etablissemanget. Vilket, man kanske inte har gjort? Man kanske, har varit korkad? Lätt att, vara efterklok? Eller hur? Nu är det, som det är. Mitt tillstånd, är så långt ifrån en döende. Som tänkas kan. Inte ens, en nära dödens upplevelse? Vissa gråter, säkert blod? Över detta faktum?

Rena ökensanden?

Dagen kanske, har kommit? Då man på allvar, börjar räkna ned? Man startar, timglaset. Man ser ökensanden, försvinna jävligt fort? Kanske fortare, än vad man först trodde? Alla skall vi, den vägen vandra? Sa alltid, min kloka mormor. Visst är det så? Hon var, jävligt klok. För 15 år sedan. Trodde jag inte ett spår på, att jag skulle. Bli så här, infernalisk gammal? För gammal är man, när man först har passerat. Det där magiska, trappsteget. Som bär dig, ned till källarplan. Finito goodbye?

Min utmätta, plats i sänghalmen?

Nog talat, om skador? Bla bla bla. Det kan, drabba alla? Oavsett vem. Min utmätta tid, i sänghalmen. Kommer att bestå i? Lika delar, återhämtning som rekreation. Lika delar, friskvård som medial digital närvaro. Således, man gör två flugor på smällen? När man, ändå håller på. Varför vänta? När man ändå inte, har något val? Jag gråter inte? Men det gör, troligtvis dom andra? Som är beroende, utav mina tjänster. Hur som helst, så måste man ta vara på? Denna här tiden, som stundar? Man vet aldrig, när den kommer igen? Kanske, när man minst anar det?

Ett klassiskt spöke?

Ibland, så har man inget val? Mer än att ligga stilla, som en plattfisk. Det viktigaste nu, är inte jobbet? Utan att, jag kan komma på fötter igen? Inom en kortare period? Vilket såklart, jag kommer att göra. En klassisk idrottsskada, i baksidan utav låret. En muskelskada, som spökar till det. Smällar, man får ta. Ligger inte, i sjön för det. Utan i tryggt förvar, i sänghalmen. Med värsta, tänkbara uppvaktning. Eftersom frun, jobbar hemifrån. Sedan urminnes tider. Då får hon, ta smällen? Med massage, och kylbalsam. Sticka till mig, ett par smärtpiller. Lite då och då? Full god, service med andra ord. Klagan, låter jag andra göra?